6
åstad ned i brunnen med fart, och det andra ämbaret gick upp. Men någon ost fanns icke. Det var ingenting annat än månen, som speglade sig i vattnet. Räven hade narrat sig själv. Där satt han nu och kunde icke komma upp ur brunnen.
Så hände det sig, att vargen var ute samma afton och kom till brunnen, »God afton, Mickel!» sade vargen. »Vad gör du där nere?» – »Ser du inte», svarade räven, »den sköna osten jag hittat? Jag orkar inte ensam äta upp den, kom hit ned, så skall du få hälften!» – »Det vill jag gärna», sade vargen, »men hur skall jag komma ned i brunnen?» — »Sätt dig i ämbaret», sade räven, så går det av sig självt»
Vargen satte sig i ämbaret, och emedan han var tyngre än räven, gick han ned, men räven, den skälmen, kom upp. »Farväl!» ropade han ned till vargen, »jag skänker dig hela osten.»
6. Räven och katten.
Det hände sig, att katten mötte mäster Räv i skogen, och som han tänkte, att räven var mycket slug och erfaren och hade stort anseende i världen,
