Sida:Femtio småhistorier av Anna Holge.pdf/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

116

i nödens stund avgivna löfte att »aldrig göra så mer». Han var ett »intrikat stycke», påstod madam Ek, fastän han inför alla andra föreföll som det blidaste, beskedligaste barn i världen.

»Men vad gör han då?» frågade med skäl grannarna en gång efter en av de vanliga »stormarna», då madam Ek kom släpande med sitt offer i tröjkragen över gården – alldeles som när man tar en okynnig hundvalp i nacken – för att stänga in honom i vedboden.

»Vad han gör?» eftersade madam Ek och satte båda händerna i sidan, med utseende av en gryta, som håller på att koka över. »Jo, det skall jag säga er. Han gömmer undan av sin middagsmat hela små paket, när han tror sig obemärkt, och ger åt en hop ungar i skolan, som han påstår ingen middag ha fått hemma – liksom han visste det! När han sedan blir mager som en skrika, är det jag, som får skulden. Och så ger han bort av sina kläder. Här om dagen fanns inte en gammal väst, som jag tänkt klippa sönder till trasmattor, och vad hade han gjort, tror ni? Skänkt bort den till en trasvarg en söndagsförmiddag, då jag var i kyrkan. Senast i förrgår kom han och bad att få skänka bort sitt enda par kängor till en kamrat, som fått frost i fötterna och inte kunde komma i skolan, emedan hans skodon voro för små. Själv sade sig den slyngeln – jag menar Jakob förstås – gärna kunna gå i trätofflor. Och värst av allt är, att han drar hit all världens utsvultna hundkräk och skulle ge dem varenda smörgåsbit han