118
knäppte i alla hörn, medan rimfrosten glänste och glittrade på trädens grenar.
Lille Jakob hade utstått sitt fängelsestraff i vedboden och satt nu ensam i portvaktskammaren vid fönstret med en försvarlig smörgås i handen. Madam Ek, som för tillfället plågades av tandvärk, hade på en stund gått in till en av grannarna för att söka bot. Lille Jakob hade en riktigt trevlig och lugn stund, men inom en halvtimme skulle han ligga i sin säng, det hade fostermodern befallt honom, ty det var sent; klockan var nära tio.
Då hördes plötsligt ett långdraget tjut. Han pressar ansiktet mot fönsterrutan – och mycket riktigt – där sitter utanför på gatan hans gamle vän och kamrat, den utsvultne, herrelöse hunden!
Det ryste till i Jakob. Finge fostermodern se djuret, skulle hon jaga bort det med piska eller hälla över det ett helt ämbar iskallt vatten, och den fattige hunden skulle, frusen och utsvulten, irra omkring från gata till gata för att kanske hittas död på morgonen. Och nu gjorde Jakob någonting, som skulle hava varit löjligt – om det inte varit rörande. Han rusade in i den lilla garderoben, där han rafsade till sig någonting, och så, med detta under armen och sin smörgås i handen, smög han sig ut på gatan, tyst som en ande, och fram till sin trogne vän, som så när kastat omkull honom av bara glädje. Först gav Jakob honom sin smörgås, som strök med i tre »nafs», och så – nu kommer det lustiga – trädde han på hundens framtassar ärmarna av en gammal urväxt
