Sida:Femtio småhistorier av Anna Holge.pdf/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

119

tröja, som han knäppte igen på hans rygg. En gammal svart spetsmössa, med vilken madam Ek troligen stoltserat på kalas i forna dagar, satte han över hundens huvud och knöt mycket ordentligt banden under »hakan», och så slog han båda armarna om djurets hals och sade halvhögt: »Gå nu sin väg, gamle Polle» (han kallade honom så, ty han visste inte vad han hette), »gå nu, säger jag, eller om han vill sitta kvar, så tjut åtminstone inte, hör han det!»

Ett litet varmt hjärta

Ni kan tänka er hur Polle såg ut i sin märkvärdiga vinterkostym, för vilken han till på köpet inte tycktes vara det ringaste tacksam. Först satt han stilla några minuter och »skämdes som en hund», bokstavligen talat. Sedan ruskade han på sitt stora huvud, så att spetsmössan flög från det ena örat till det andra, varefter den som en oformlig kasse hamnade under hakan, och till sist började han trampa och trampa i snön med framfötterna för att få av sig »byxorna».

Jakob blev alldeles förfärad. Var minut var dyrbar. Fostermodern kunde ju komma när som helst, och då – ve både honom och hunden! »Dumme Polle», utbrast han slutligen med gråten