Sida:Femtio småhistorier av Anna Holge.pdf/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

121

så pass som de av tandvärken något försvagade krafterna tilläto.

Den »snälle herrn», som stannat en bra stund utanför, sysselsatt med att befria Polle från hans maskeradkostym, hörde därunder från portvaktskammaren, trots dubbelfönstren, någonting, som gjorde, att han följande dag hade ett långt enskilt samtal med madam Ek, vilket åter hade till följd, att lille Jakob efter en månads tid lämnade portvaktskammaren och sin s. k. mamma för alltid. Tillsammans med den försvarslöse Polle fick han ett lyckligt och välsignat hem hos den snälle herrn, som åsett hans barnsliga försök att skydda ett värnlöst, stackars djur. Han fick i honom den ömmaste far för livstiden. – Numera var det ingen, som hindrade lille Jakob i hans läsning. Tvärtom fick han studera så mycket han ville, och studera gjorde han som en karl.

»Vad blev han sedan, när han blev stor?» hör jag någon av er fråga.

Har ni ej gissat det? Vad skulle han bli, han med sitt varma hjärta för de stumma varelserna, om icke djurläkare? Det blev han, men den dadagen fick Polle ej uppleva. Han dog många år förut, hedrad och lycklig på gamla dar, saknad efter döden och begraven i trädgården. På hans gravsten – han har verkligen en sådan – stå bara följande rader:

»Här gamle Polle sin vila fann.
Du är ej trognare du än han.»