Sida:Femtio småhistorier av Anna Holge.pdf/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

122

47. Jätten Kälve.

Kälve, en jätte.
Dovra, hans hustru.

Skådeplatsen är ett välvt rum inuti en ättehög. Jätten, hans hustru och ett jättebarn sova på var sin bänk.

Kälve (far upp ur sömnen). Hu! - Vad är det för ett ljud? Där hörs det igen. Dovra! Hör du inte? Dovra!!

Dovra (omornad, gnuggar sig i ögonen). Vad är det?

Kälve. Det är ett ljud, som stör mig; det gnisslar till så skarpt. När min flintyxa for emot berghällen, lät det inte hälften så svårt som detta. Hör! Hör du! Skär det inte i öronen?

Dovra. Det är något ovanpå vårt tak. Skall jag gå och se efter vad det är?

Kälve. Ja, gör det. (Dovra går.) Jag undrar just hur många solvarv vi ha sovit nu. Det är nog länge sedan jag fällde uroxarna med min klubba och flådde dem med stenkniven. Det var ett skönt liv. Men sedan de nya vita bjällkorna började skaka sina bjällror, så att hela luften dallrade, har det aldrig varit trevligt ovan jord. Hit ner höras de inte. Det var heller inte ett sådant ljud denna gången; det var någon annat. – Se, där är Dovra.

Dovra (kommer in; bär i förklädet en bonde med hans plog och oxar; visar det för jätten). Se, sådana kryp jag har hittat! Det var något i det