131
»Nej, bättre upp!» sade kungen.
»Kanske ryttmästare?»
»Nej, bättre upp.»
Gossen gissade ända upp till general, men svaret blev alltid: »Bättre upp!»
»I må väl aldrig vara själve kungen heller?» utropade gossen förundrad.
»Jo, ditåt lutar det!» svarade kungen, och gossen blev tyst, ty han fruktade, att han varit för mycket frispråkig mot en så hög person.
När de kommo fram till nästa gästgivargård, underrättade sig kungen om förhållandet med den fattiga änkan och fann allt vara rätt och sant, som gossen berättat. Då satte konungen sig ned och skrev ett gåvobrev till gossen på hemmanet samt sānde det till landshövdingen med befallning, att häst och mundering skulle bekostas för den fattiga änkan av kronans medel.
Så skildes kungen och skjutsgossen från varandra väl belåtna.
