10
I skogen stannade Mickel under en tall, slängde tuppen i backen, satte foten på hans bröst och ville ta sig en smakbit.
»Du är en hedning, Mickel», sade tuppen; »kristna människor bruka läsa bordsbön, innan de äta.»
Men Mickel ville inte vara någon hedning — nej, tycker någon det — utan släppte taget och skulle knäppa ihop händerna till bordsbön. Vips, flög tuppen upp i tallen.
»Du skall inte slippa undan för det», sade Mickel för sig själv. Så gick han bort och kom igen med ett par spåner efter timmerhuggarna. Tuppen kikade ned och undrade vad det kunde vara.
»Vad har du där?» frågade han.
»Det är brev, som jag har fått», sade räven, »vill du inte hjälpa mig att läsa dem, ty jag har glömt mina glasögon hemma!»
»Jag ville så gärna, men jag törs inte nu», sade tuppen; »där kommer en jägare, nu tar han sikte, han skjuter, han skjuter!»
Men då räven hörde talas om jägaren, satte han av i fyrsprång.
Den gången var det Mickel, som lät lura sig.
9. Den talande staren.
En hemmansägare hade en gång fångat en stare. Han behöll den hos sig, och staren lärde sig småningom att säga efter ett och annat, som han ofta
