16
12. En månskenshistoria.
Lilla Axel ville platt icke lägga sig, utan slet sig ifrån barnflickan och sprang ut i trädgården; ty hans mamma hade en gång för alla befallt, att den lilla »snälla» gossen skulle få göra allt vad han ville och få allt vad han pekade på, och därför hade lilla Axel fått en alldeles förunderligt stark och bestämd vilja.
Han gick således ut i trädgården, där en dräng på kvällkvisten vattnade blommorna. Månen sken så beskedlig på himmelen och speglade sig i ett ämbar vatten.
»Hör du, Petter», sade lilla Axel, »ge mig den där månen, som ligger i ämbaret.»
»Nej, snälla, lilla Axel, det kan jag inte.»
»Jaså, du säger nej – ja, du skall få», och så började lilla Axel att skrika: »Mamma, mamma, den otäcka Petter vill inte ge mig den granna månen, som ligger i ämbaret!»
Lilla Axels ömma mor hörde klagoropet, öppnade fönstret och ropade: »Stackars min snälla gosse! – Jaså, Petter, du vågar neka att göra barnet till viljes?»
