17
»Söta frun, jag kan ju inte, han vill ju ha månen.»
»Ja, lika gott vad han vill; men lyd strax, annars är du körd ur tjänsten genast.»
Och därmed stängde hon fönstret.
Nu tyckte lilla Axel, att allt var bra, och räckte lång näsa åt Petter; men Petter blev alldeles förtvivlad och yr i huvudet.
»Nå, Petter, hit med månen, eller också får du flytta, ty det sade mamma! Hit med månen!»
»Söta, lilla Axel, jag kan ju inte.»
»Jaså, ja då skall jag skrika, så befaller mamma rättaren att ge dig stryk, vill du hit med månen, annars – skriker jag. Nu visste drängen sig ingen råd, ty Axel öppnade just munnen för att gallskrika. Det var inte ett ögonblick att förlora.
Stackars Petter! Vad skulle han göra?
Hastigt fick han saken klar för sig. Han tog ämbaret, i vilket månen speglade sig, och slog hela dess innehåll över lilla Axel.
»Se där, lilla snälla Axel, han skall få sin vilja fram! Här har han den granna månen och litet vatten på köpet.»
Men Axel tyckte, när han fick det oväntade badet, att mångubben på himmelen nickade åt honom och sade:
»När barnen få
allt vad de peka på,
då går det både si och så!»
