19
– Gossen blev vid dessa ord helt blek och började darra i alla leder. »Vad går åt dig?» sade fadern. »Jo, jag kom att tänka på den där råttan», svarade gossen. »Varför just på den?» återtog fadern. »Jo, jag tror, att den inte var större än ett får.» – »Jaså», svarade fadern, »låt oss nu gå på.» Han hoppade ut på den första stenen och räckte ut handen för att hjälpa gossen, men denne ropade förskräckt: »Ack, pappa, pappa, jag törs inte! Den råttan, den råttan! Jag tror inte, att den var större än en ekorre.» – »Skynda dig nu!» uppmanade fadern. »Ack, pappa, pappa», sade gossen, »den där råttar var bara en vanlig liten mus!»
Då skyndade fadern fram till honom, lyfte honom upp på sina axlar och bar honom över bäcken.
Gossen glömde aldrig den läxa han fått. Då han kände sig frestad att överdriva och skryta, behövde han bara tänka på råttan och stenarna i bäcken och kunde då hålla sig till sanningen.
14. En kapplöpning i det gröna.
I.
Det var en vacker söndagsmorgon om hösten. Solen sken, morgonvinden fläktade stubben på åkrarna, bina surrade i ljungen, människorna gingo helgdagsklädda i kyrkan, alla varelser sågo förnöjda ut, och igelkotten hade icke heller skäl att vara missbelåten.
