20
Han stod utanför sin dörr, såg sig omkring och vidgade näsborrarna för att supa in så mycket frisk luft som möjligt, medan hans kära hälft pysslade om barnen. Så föll det honom in att gå och se på sina kålrötter, som växte helt nära. Han hade vant sig att kalla kålrotstegen för sin, så ofta var han där och kalasade med sin familj. När han kommit ett stycke på väg, mötte han sin granne haren, som just hade varit ute och besett kålrötterna, han också; han hade samma vana att kalla dem för sina.
»Varför är du ute och rultar så tidigt?» frågade haren försmädligt, ty han misstänkte vad igelkottens ärende var.
»Jag spatserar», svarade igelkotten.
»Spatserar», härmade haren och grinade med sina kluvna läppar. »Jag tycker, att du med dina ben gjorde klokast i att hålla dig hemma.»
Allt annat kan en igelkott fördraga, men icke att man gycklar med hans ben, ty han är av naturen något skevbent.
»Du inbillar dig väl», sade han och reste piggarna, »att du med dina ben kan komma fortare?»
»Det inbillar jag mig verkligen.»
