23
till målet, reste sig där igelkottens hustru och ropade: »Här är jag redan!»
Haren studsade. Han trodde, att det var igelkotten själv, ty inom familjen igelkott ser mor ut alldeles som far.
»Låt oss springa en gång till!» föreslog haren. Och han sprang, så att han kunnat springa ihjäl sig. Igelkottmor däremot hukade sig bara ner i sin fåra. När haren kom fram till andra ändan av tegen, stack igelkottfar i sin ordning upp trynet och ropade: »Här är jag redan!»
På detta sätt fortgick kapplöpningen fem och tjugo gånger fram och tillbaka, så att haren blev alldeles uttröttad, varemot det naturligtvis icke bekom igelkottparet det ringaste.
Haren måste då ge tappt och fick mycket riktigt sin örfil av igelkotten, och den ganska vass – det kan man nog tänka sig.
Sedan har man aldrig hört talas om någon kapplöpning mellan harar och igelkottar.
15. Diamanter och paddor.
I.
För länge, länge sedan levde en änka, som hade två döttrar. Den äldsta var så lik henne till både lynne och utseende, att man genast kunde se, att de voro mor och dotter, och bägge voro de så stygga och högmodiga, att ingen människa kunde uthärda att vara tillsammans med dem. Den yngsta
