31
att den nedre kakelugnen i sitt hjärta avundades den andra, men på samma gång försökte härma honom och om möjligt överträffa honom.
»Jag står här obemärkt», sade han för sig själv, »jag försöker sprida värme; men det tjänar ingenting till, ty det beständiga springet i dörrarna förstör alltihop. Han där borta, han är skyddad på alla sidor, han får berömmet, kring honom samla sig människorna, på honom ställa de bilder och blomvaser, honom tycka de om – alltsammans bara därför, att han fått en bättre plats.»
Länge försökte den nedre kakelugnen visa, att han kunde värma, han gjorde all sin flit för att förtjäna uppmärksamhet, men ingen brydde sig om honom, alla tänkte bara på den andra.
»De vilja inte märka mig», tänkte den olyckliga kakelugnen; »nu skola de märka, att jag finns, ty nu är jag förargad och vill visa dem, att också mitt tålamod kan ta slut.»
Och nästa gång han eldades, passade han på att täppa igen röret, så att röken slog in.
»Ser ni nu, go’ vänner! Kanske ni nu också vilja låtsa, som om ni inte såge mig? – Nej, när
