38
och mor bjöd på kaffe i den trevliga stugan. Karin hade nog gärna stannat en god stund, men det tordes hon inte. »Far kan i mörkret stöta på det stygga skäret, som mången redan råkat i olycka för», tänkte hon. Hon hälsade därför från far och frågade om hon kunde få låna ett ljus. »Det skall du visst få, min lilla tös», svarade grannmor, men vi ha bara den här stumpen. Kanske den ändå räcker; det är den tjocka ändan.» Karin tackade och neg, fick ljuset insatt i lyktan, och snart stretade hon åter fram genom blåsten och mörkret. När hon trevat sig fram till det gamla trädet på klinten, ställde hon lyktan så, att intet skulle skymma ljuset, och lyssnade efter ljudet av faderns årtag. Men hon hörde endast vågornas brus och stormen, som blev allt häftigare. Plötsligt märkte hon, all ljuset var nära att brinna ned i pipan. Vad skulle hon göra, om det toge slut, innan fadern hunne komma? Han skulle då icke kunna hitta vägen. Då fick hon en tanke. »Nu vet jag vad jag skall göra; jag skall tända upp ett bål att lysa far.»
