Sida:Femtio småhistorier av Anna Holge.pdf/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

39


Hon bröt ned och samlade hop alla vissna kvistar hon kunde räcka och staplade upp dem så, som hon många gånger gjort i spiseln där hemma. Sedan tog hon försiktigt ljuset ur lyktan, höll för det med ena handen och satte det under de torra barren. Snart stod lågan högt i vädret.

Nästan i samma stund hördes ett skott ute från havet. Karin blev så förskräckt, att hon var nära att falla omkull. Hon visste, att man, när något skepp var i stor fara, sköt därifrån för att begära hjälp. Hon glömde, att hennes far icke hade någon kanon i sin båt, men vore far i nöd, så gällde det att hålla elden vid makt. Hon klättrade upp i den gamla furan, bröt av vissna grenar och lade dem, den ena efter den andra, på elden. De torra grenarna brunno friskt och kastade ljus långt ut åt havet.

Det var en lång afton för Karin. Kölden var stark, men det märkte hon ej; därtill hade hon för bråttom, och dessutom spred elden värme. Omkring tre timmar hade hon stått på klinten, då hon plötsligt hörde årtag. Hon lyssnade; nu hörde hon något, som hon ej kunde misstaga sig på. Det var en båt, som drogs upp på land. Hon hörde tydligt hur den drogs fram över stenarna. Kort därpå hörde hon faderns fotsteg på stigen, och snart stod han hos henne under den gamla tallen. Hon flög honom om halsen. »Å, jag var så rädd, att du aldrig skulle komma igen! Var det du, som sköt?»

»Din lilla toka, hur kunde du tro, att jag hade