Sida:Femtio småhistorier av Anna Holge.pdf/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

41

skall jag kunna förtjäna mitt bröd?» »Vet du vad», sade åsnan, »jag går till Bremen för att bli stadsmusikant där; följ med!» Hunden tyckte det var ett gott förslag, och de gingo vidare.

Snart fingo de se en katt, som satt vid vägkanten och såg ut, som om han hade ätit upp nådåren för räven. »Vad går det åt dig?» frågade åsnan. »Ack», svarade katten, »vem kan vara glad, när det gäller ens liv! Jag börjar bli till åren nu, och mina tänder börja bli slöa, så att jag hellre sitter bakom spisen och spinner än går på jakt efter råttor; därför vill min matmor dränka mig. Nu har jag visserligen listat mig undan, men vart skall jag ta vägen?»

»Följ med oss till Bremen! Där kan du bli stadsmusikant, du förstår dig ju på att göra musik, du.» Det förslaget, tyckte katten, var inte så dumt; han följde med.

Om en stund gingo de tre musikanterna förbi en gård; där satt tuppen på grindstolpen och skrek av alla krafter. »Du skriker, så att det går igenom märg och ben», sade åsnan. »Vad skriker du för?»

»Kukeliku», skrek tuppen, »frun har sagt, att hon skall låta koka soppa på mig i morgon, och då måste jag ju låta huvudet av mig kväll. Kukeliku-u-u!» »Å, du rödkam, följ hellre med oss till Bremen! Något bättre än döden kan du väl finna där. Du har en god röst, och om vi musicera tillsammans, så blir det något av.» Ja, tuppen var inte sen att följa med, och nu traskade de åstad alla fyra.