43
kunna få rövarna därifrån, och till sist funno de på ett sätt. Åsnan ställde sig med framfötterna på fönsterkarmen, hunden hoppade upp på åsnans rygg, katten klättrade upp på hundens, och sist flög tuppen upp och satte sig på kattens huvud. Sedan började de allasamman på givet tecken med sin musik: åsnan skrek, hunden skällde, katten jamade, och tuppen gol, och därpå störtade de in genom fönstret, så att rutorna flögo i bitar. Rövarna, som redan hade blivit förskräckta av det gräsliga skriket, kunde inte tro annat, än att det var ett spöke; de flydde ut i skogen, yra i huvudet av förskräckelse. Men de fyra kamraterna satte sig till bords och åto, som om de ämnade fasta i fyra veckor efteråt.
När musikanterna voro mätta, släckte de ljusen och sökte upp sovplatser åt sig, var och en efter sin natur och smak. Åsnan lade sig på gödselhögen, hunden bakom dörren, katten i spisen, och tuppen satte sig på takbjälken, och som de voro trötta, somnade de snart. Då midnatten var över och rövarna märkte, att ljuset var släckt och allting tyst i huset, sade anföraren: »Vi borde ändå inte ha låtit vettskrämma oss så!» Och han befallde en rövare att gå bort till huset och undersöka. Den utskickade fann allt tyst och lugnt, gick in i köket, ville tända ett ljus, tog en svavelsticka och höll den intill vad han trodde vara ett par eldkol i spisen. Men det var inga eldkol, det var kattens glödande ögon, och katten flög i ansiktet på honom, spottade och klöste. Då blev han
