45
var väl mycket för honom. Så blev han sjuk och dog. Hur mycket rävesan än sörjde och grät, så hjälpte det icke. Han var död och förblev död.
Men efter någon tid började det komma friare till änkan. Lördagskvällen bultade det tre slag på rävhusets dörr. »Gå ut, Murra; och se vem det är», sade rävesan. Hon hade till tjänstflicka en kissa, som hette Murra. Då flickan kom ut, stod där en björn på tröskeln.
»God afton», hälsade björnen.
»God afton tillbaka», sade Murra.
»Är rävesan hemma i kväll?» frågade han.
»Ja, hon sitter inne», svarade flickan.
»Huru är det med humöret i kväll, låter det illa eller väl?» frågade björnen.
» Hon gråter näsan sjuk och röd och sörjer över husbonds död. Hon vet sig ingen råd, stackars hon», sade kissan.
»Bed henne komma ut, så skall hon få ett råd, som på sorgen gör slut», sade björnen.
Då kissan kom in, frågade matmodern:
»Vem är det, som tassar och bultar på, så att jag inte kan kvällsro få?»
»Det är dina friare», svarade kissan, »jag skulle bedja dig gå ut, så får du ett råd, som på sorgen gör slut.»
» Hurudan rock har han?» frågade rävesan.
»Fin, vacker, brun», sade Murra, »duktig karl och galant uppsyn.»
»Låt honom gå, låt honom gå! Jag behöver inte hans råd.»
