51
Så gick det nu var dag. Varenda dag kom den fula handen in i stugan och tog bort något, än mat, än kläder, än husgeråd. Nu började man och hustru bliva ängsliga och tänkte: »Hur skall det gå?» En dag hörde de kon råma, och så fingo de se den fula handen, som drog henne vid hornen inåt skogen. Då började Gertrud bitterligen gråta och visste sig ingen råd mer. »Nu har jag ingen mjölktår mer att sätta för min man», sade hon. »Vad skall jag ge honom all äta?» Hon tänkte mera på mannen än på sig själv, ty hon var i botten en god och beskedlig människa.
Som Gertrud nu grät och såg upp mot himmelen och bad Gud om råd, tyckte hon, att hon hörde en fågel i trädet sjunga:
|
»Flit förvärvar bröd, |
När hon hörde detta, blev hennes hjärta lättare. Hon torkade sina tårar, tog spinnrocken fram ur vrån, där han med lintåtten på stått bortglömd i flera veckor, och började spinna: surr, urr, surr, urr. Hon tyckte det lät så roligt. »Vad är det för rolig musik?» frågade mannen, i det han vaknade.
Och nu berättade hustrun för honom huru fågeln sjungit i trädet och huru hon tänkt, att om de började arbeta, så kunde det bli annorlunda med dem. Och han rev sig bakom örat och tänkte,
