53
satte sig ned att äta. Och på många, många dagar hade maten icke smakat dem så väl. De kände sig lyckligare än på länge och tackade Gud.
Nu blev det ett annat liv. Var morgon stego de upp i dagningen och arbetade hela dagen, så att de ibland voro så trötta, så trötta. Men så fingo de ock uppmuntran, ty var dag kom den vackra handen in med några av de saker, som den fula handen hade dragit bort; ja, en vacker dag satte hon kaffepannan i spisen och hängde Svens helgdagsrock upp på spiken. Men det allra roligaste var, att en afton fingo de höra ett råmande utanför fönstret. »Min kossa, min kossa, min Majros!» ropade Gertrud och sprang ut. Och se, det var verkligen Majros, som kom igen – den vackra handen förde henne vid hornen – och hon såg på Gertrud med stora, vänliga ögon och råmade förnöjd.
Sven och Gertrud blevo allt flitigare, och slutligen blevo de förmögna. De hjälpte gärna fattigt folk med det goda, som de förvärvat, och berättade för dem sin egen historia och om den fula, stygga handen och den vackra, snälla handen. Men den stygga handen sågo de aldrig mer inom sina dörrar.
25. Sven trogen.
Sven var son av fattiga föräldrar och tjänade på herrgården. Han var en bra gosse, och därför tyckte herrskapet om honom. Ja, hans husbonde
