58
sig nog djupt ner.» Han trodde, att den stora grenen var en snabel, som trädet sträckte ned emot vattnet.
»Ja, det är törstigt», utropade den förste. »Stackars träd! Ska vi inte hjälpa det att få dricka? Om en av oss klättrar upp och håller sig fast i den stora grenen och en annan hänger sig fast vid hans fötter och sedan den tredje hänger sig vid den andres fötter, så kunna vi kanske böja det ända ned till vattnet.»
Det tyckte de andra var bra påhittat, och de gjorde så. Men just som alla hade hängt sig fast, började det göra ont i händerna på den, som var överst och höll i grenen.
»Vänta litet», skrek han, »och håll riktigt väl fast, medan jag spottar i händerna och tar bättre tag!»
Och så släppte han grenen med bägge händerna och – plask! – föllo de i vattnet allasamman!
II. Kyrkklockan.
En gång hade en skälm inbillat kråkvinkelsborna, att fienden var i riket och att han snart skulle komma och intaga Kråkvinkel. Eftersom de icke hade någon bössa att försvara sig med, tyckte de, att det var bäst att rädda vad de kunde, innan fienden kom. Det dyrbaraste de ägde, deras kyrkklocka, skulle räddas först. Med stort besvär fingo de den ner ur tornet; men var skulle de gömma den, så att fienden inte kunde taga rätt på
