77
len. Nu vet jag inte om det var därför att de ätit sig så mätta eller därför att de ville slå på stort, men de ville inte gå hem till fots, och tuppen gjorde en liten vagn av nötskal. Då den var färdig, satte hönan sig upp i vagnen och sade till tuppen: »Nu kan ju du spänna dig för!»
»Nej», svarade tuppen, det vill jag inte vara med om! Hellre går jag hem till fots, än jag låter spänna mig för; så ha vi inte gjort upp. Kusk kan jag väl vara och sitta på kuskbocken, men dra själv, det gör jag inte.»
Medan de så tvistade, kom en anka fram och snattrade:
»Ni tjuvherrskap, vem har gett er lov att taga något på mitt nötberg? Vänta bara, det skall bekomma er illa!» och med dessa ord rusade hon på tuppen. Men tuppen var inte feg; han försvarade sig mot ankan och högg henne så eftertryckligt med sin sporre, att hon måste bedja om nåd och till straff gärna lät spänna sig för vagnen. Tuppen satte sig nu som kusk på kuskbocken, och så bar det av i karriär. »Anka, kila du på allt vad du kan!» ropade tuppen. Då de kommit ett stycke på vägen, mötte de två vandrare, en synål och en knappnål. Dessa ropade: »Håll, håll! Snart blir det alldeles becksvart, och då kunna vi inte gå ett
