85
hemmet, önskade hon återvända dit. Vid avskedet sade fru Holle: »Emedan du har tjänat mig så troget, vill jag giva dig en belöning. » Hon tog henne vid handen och förde henne till en stor port. Den öppnades, och då flickan stod under dess valv, kom ett väldigt guldregn fallande, och allt guldet blev hängande vid henne, så att hon var alldeles täckt därav. »Se, mitt kära barn», sade fru Holle, »detta får du, emedan du varit så flitig. Här har du också den spole, som du råkade tappa i vattnet.» Därpå tillslöts porten, och flickan befann sig uppe i världen icke långt från sin moders hus, och då hon kom på gården, satt tuppen på brunnskaret och skrek:
»Kukeliku! Vår gyllene jungfru är åter nu!»
Hon gick in, och emedan hon var överhöljd med guld, blev hon väl mottagen.
Då modern hörde hur hon fått all rikedomen, ville hon gärna skaffa sin fula och lata dotter samma lycka, och denna måste även sätta sig vid brunnen och spinna. På del spolen skulle bli blodig, stack hon sig i fingern, kastade sedan spolen i brunnen och hoppade själv i. Hon kom liksom systern på den gröna ängen. Då hon kom till
