89
ut på en ofruktbar hed för att där livnära sig så gott han kunde. Länge och troget hade stackars Borak tjänat sin herre, men därpå tänkte ingen mu, då han var gammal och orkeslös. En dag, då han var nära att svälta ihjäl, såg han vinrankan hänga ned från repet och sträckte upp huvudet för att komma åt den.
Kungen satt i sitt palats alldeles invid tornet och funderade på vad han skulle kunna göra för sitt folks lycka. Då hörde han klockan ringa. Genast skickade han efter vesiren och sina rådsherrar, och alla församlades i Rättvisans torn för att höra orsaken till ringningen. Men se! Det var endast vesirens utsvultna häst, som dragit i repet, då han tuggade på vildvinet.
Alla voro förvånade, och vesiren var röd av blygsel. Men kungen sade: »Till och med det stackars djuret kommer till mig för att finna rättvisa, och jag skall skaffa del rätt.»
Därpå vände han sig till vesiren och sade: »Du, som försummar ett ädelt djur, som troget tjänat dig i sin ungdom, hur kan du skipa rättvisa i mitt rike?»
Vesiren svarade ödmjukt: »Under det jag tvungit
