91
visade sig så överlägsen, att paschan med glädje betalte 45,000 piaster för den. »Det är ännu icke allt», sade araben och satte sig åter upp på sin springare. »Befall dina soldater förfölja mig och skjuta på mig! Du skall få se vad min häst duger till.»
Sagt och gjort. Man förföljde araben med bössskott, men utan att kunna träffa. Plötsligt syntes han vackla och föll till marken, där han blev liggande, som om han varit död. Hästen stannade genast och nosade på sin herre, under det han slog bakut, så snart soldaterna närmade sig. Sedan han jagat undan dem med hovslag och bett, fattade han sin herres kropp försiktigt vid halsen och släpade honom några hundra steg längre bort.
När paschan såg detta, blev han förtjust över sitt köp; ja, han kände nästan samvetsförebråelser över att ha betalt för litet för en så oskattbar häst. Men plötsligt inträffade något oväntat. Araben kastade sig hastigt upp i sadeln, smekte hästens hals och utstötte ett kort skri. Det var ett kommandorop; pilsnabbt satte hästen av genom öknen med sin ryttare, och snart försvunno de bakom ett berg.
Man kan föreställa sig Isset paschas raseri, då han förlorade både hästen och penningarna. Han
