Sida:Femtio småhistorier av Anna Holge.pdf/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

92

sände ut ryttarskaror att förfölja flyktingen, men förgäves.

Åtta dagar senare återkom araben helt oväntat och hade med sig hästen samt en kamel. Han hälsade paschan vördnadsfullt och sade:

»Du har ansett mig för oärlig. Jag måste förklara mitt beteende. Öknen ligger mellan denna stad och min stam. Då jag skulle resa hem med den stora penningsumman, var jag utsatt för faran att bli plundrad, kanske mördad av öknens rövare. Endast min häst kunde rädda mig genom sin snabbhet – det visste jag. Nu äro mina pengar i säkerhet, och jag är här för att återlämna dig din egendom, som jag icke mer har någon rätt till.»

Tårarna stego härvid upp i arabens ögon. »Förlåt min svaghet, herre», sade han, »jag förlorar i dag en vän. Kamelen är i mina ögon endast en tjänare, som skall föra mig hem till milt tält.»


41. Den lata flickan.

Det var en gång en ung flicka, som icke hade håg för något slags arbete. Hennes mor, som tröttnade att förmana henne, tog henne en dag med sig till en korsväg och började där slå henne av alla krafter. Händelsevis kom en herre åkande förbi; han stannade och frågade modern varför hon behandlade dottern så hårt.

»Därför», svarade hon, »att min dotter är så ivrig att spinna. Jag får aldrig ro för henne; hon