10
hemlighålla denna omständighet. »Det bryr jag mig icke om», sade grefven, »om du ej vill köra för mig, så tager jag en annan kusk, men jag vill hafva min galavagn.» Kusken svarade härpå, att han, oaktadt han fruktade det värsta, dock ej ville öfvergifva sin herre. Galavagnen väntade honom alltså vid Liljeholmen, dit han i sällskap med sin broder åkte ut uti en hofvagn. De gängse ryktena voro äfven kända utaf Adjutanten Silfversparre och Öfver-Ståthållaren i Stockholm, General Klingspor, och Konungen hade sjelf förmanat dem, att de skulle vara på sin vakt. Trupperna stodo visserligen uppstälda under vapen, men utan kulor och krut. Överståthållaren var oförmögen att stiga till häst. Den dåligt aflönade poliskåren var högst illa organiserad och hörde törhanda äfven den till de illasinnade, hvilket man har anledning misstänka, då den en tid stått under Herr Adlersparres ledning, som ju är en man med revolutionära tänkesätt. Herr Silfversparre var fullkomligt lugn för att ingenting skulle inträffa, och han saknade dessutom både skarpsinnighet och omdömesförmåga att vidtaga för den allmänna säkerheten erforderliga åtgärder, samt var ej heller försigtig nog att dölja sitt ringaktande af hvad som förehades. Han hade aldrig fört något befäl utom under fredstid och oaktadt han ansågs vara en föga skicklig general utan beslutsamhet, begåfning samt omdömesförmåga, hade han likväl genom sitt uppträdande vid Gustaf Adolfs arrestering, då han från Konungen ryckte värjan, som denne fegt nog lemnade från sig, lyckats tillvinna sig ett visst förtroende, från deras sida som då begagnade sig utaf honom, bland hvilka var Herr Adlercreutz, som ju är en präktig och bra karl, med godt hufvud och stor skicklighet i sitt yrke. Det var också på Herr Adlercreutz förslag, vid dennes inträde uti statsrådet, som Konungen utnämnde Herr Silfversparre till Generaladjutant. I denna sin egenskap hade han att vaka öfver ordningens upprätthållande. Konungen hade få dagar förut lagt honom denna hans pligt särskildt på hjertat, hvarvid Herr Silfversparre förklarade sig ansvara för att lugnet ej skulle blifva stördt. Det är nog troligt, att han själf härvidlag kände sig lugn, ehuru hans åtgärder för ändamålet voro föga lämpliga.
Smädeskrifternas antal hade emellertid ständigt vuxit och det allmänna mumlet tilltog för hvarje dag, som gick; den 20 Juni anlände prinsens liktåg och vid middagstiden satte sig processionen i gång, sedan det från hofvet utsända följet anländt; klockorna ringde; en mängd folk befunno sig på alla gator ända
