22
detta för att genom hennes qvarstannande i landet bereda henne tillfälle att rättfärdiga sig för de framkastade beskyllningarna. Konungen för sin del ville dock ingalunda att hon skulle få ens ett sken af brottslighet emot sig, och ansåg det rättsvidrigt att låta arrestera en person, som, ehuru hon hade allmänhetens misstankar emot sig, dock ej var direkt anklagad för någonting, han lät derför uppmana henne att frivilligt begifva sig till Vaxholm och sjelfmant förklara sig för fånge, hvilket hon äfven gjorde.[1]
Det föreslogs följande dag att Drottningen skulle begifva sig till Rosersberg för att vara i säkerhet för den upphetsade folkmassan, men detta hade varit att ohjelpligt skada henne. Konungen för sin del gillade ej heller denna plan, och det var äfven många andra som ansågo att det var lämpligare att hon stannade i Konungens närhet för att kunna förströ honom och lindra hans bekymmer. Den 21. vid ett-tiden anlände Kammarherre Koskull för att hemta Konungens saker och papper samt anmoda Drottningen att på eftermiddagen flytta in till Stockholm med hela sitt hus, dit hon begaf sig eskorterad af en stark piket; hela garnisonen var ännu i rörelse och gatorna, isynnerhet de som af Drottningen skulle passeras, bevakades här och der af kavalleri, Gustaf Adolfs torg var besatt med artilleri, omkring slottet voro vakter till häst och till fots samt kanoner uppställda, hvilket gaf detsamma mera utseende af en fästning än ett kungligt residens. Tullportarna voro stängda och ingen fick slippa ut utan pass, en kunglig proklamation var uppslagen uti gatuhörnen, tillkännagifvande att alla husportar skulle stängas kl. 11, att ingen fick vistas på gatorna efter nattens inbrott, samt att hvar och en äfven om dagen skulle vara försedd med ett legitimationskort, hvarpå stod innehafvarens namn och signalement, starka poster af såväl infanteri som kavalleri vakade
- ↑
Grefvinnan Pipers systerson, Baron Klinckowström, som hade följt henne
på hennes flykt, hade föreslagit regeringen att låta föra henne till Vaxholm utan
att hon sjelf skulle få kännedom om orsaken härtill. Uti känsla af sin egen
oskuld och understödd utaf sina vänners råd, insåg hon sjelf att hon på detta sätt
skulle kunna komma i tillfälle att rättfärdiga sig. Hon gick också derur med all
den heder, som man kunde begära. Hon hade först tänkt att draga sig tillbaka
till ett familjen Fersen tillhörigt gods i Finland, men hade hon det gjort hade
hon varit ohjelpligt förlorad, och det var derför lyckligt att hennes sunda omdöme
afhöll henne från att göra detta, och att hon sålunda nästan som genom ett underverk
kom ifrån denna öfverhängande fara. I det följande kommer man att få erfara
huru hon till slut blef fri från alla misstankar och huru hennes oskuld trädde i
ljusan dag.
Denna note är skrifven 1811.
