hela dagen samt isynnerhet om natten öfver ordningen på gatorna för att hindra folksamlingar och skingra dem så snart ett tiotal personer kommit tillsammans. Den proklamation, som Konungen utfärdat genast efter sin ankomst till staden för att gifva uttryck åt sitt ogillande af folkets uppträden, blef, i trots af den respekt man var Konungen skyldig, nedrifven från gathörnen utaf gatpojkar, utan att man någonsin lyckats få kännedom om hvem som dertill uppmanat dem; dagligen häktades likväl personer som voro mer eller mindre misstänkta för delaktighet i mordet på den olycklige Grefve Fersen. Justitiekansleren erhöll Konungens befallning att inleda undersökningar rörande denna sak; justitiekanslersembetet innehades af Grefve Wachtmeister, men i anseende till dennes bortovaro tillförordnade Konungen i hans ställe en Herr Klinteberg, som var känd för skicklighet och redbarhet.[1] En utomordentlig kommission utaf polismän tillsattes, men ransakningssättet enligt nu gällande lagar är ej detsamma som förr, då man kunde få använda strängare medel att upptäcka brottslingar, nu har man endast lagens bokstaf att rätta sig efter, hvilket bereder advokatyr och intriger gynnsamt tillfälle att hjelpa de skyldige att slippa undan. Justitieombudsmannen, hvilken är en slags folktribun, kan numera ej förvägras tillträde till förhören, och äfven om det var åt Justitiekanslern som Konungen gifvit i uppdrag att leda dessa, så hade denne andre Justitiekansler full befogenhet att dervid yttra sin mening och öfvervaka att lagens bestämmelser noga iakttogos af såväl domare som undersökningsnämnd.
Det föreföll genast sannolikt att det var ifrån Herr Mannerheims klubb som alla de lögner ledde sitt upphof, hvilka blifvit utspridda rörande Kronprinsens förgiftning och familjen Fersen. De mest fanatiske i denna hans klubb voro, förutom han sjelf och Herr von Platen, alla Herr Adlersparres gamla förtrogna vänner och bland andra en förut utaf mig omtalad Herr Bergstedt. Under de första dagarna var allt oro och förvirring, man visste ej till hvem man skulle kunna våga tala eller förtro sig, och fruktan stod att läsa i allas ansigten, i allmänhet hade man en förkänsla af att ett skräckvälde liknande den franska revolutionen vore i antagande. Redan ett par dagar derefter började
- ↑ Alldenstund Grefve Wachtmeister var gift med Grefvinnan Fersens niece, hade han under alla förhållanden ej i förevarande fall kunnat utföra hvad till hans befattning hörde, då enligt svensk lag en anförvandt ej får föra talan i mål af denna beskaffenhet.
