38
kropp ej ens aftvättad; vid åderlåtningen tycktes blod hafva framkommit men snart afstannat, sedermera hade, då det dervid uppkomna såret lemnats öppet och till följd deraf att, såsom det ju inträffar med döda, kroppen svällt, något litet blod ytterligare sipprat ut. Presten förklarade likväl i ofvannämnda bref, att så mycket blod strömmat ut, att det genomträngt madrassen och runnit ut på golfvet. Under rättegångsförhandlingarne hade ingen kommit ihåg att omtala denna händelse, antagligen derför att man ej dervid tyckte sig kunna fästa särdeles stort afseende, utan endast betraktade tjensteflickans berättelse såsom ett uttryck af den inom hennes samhällsklass så vanliga fruktan för skendöd. I alla fall kan man ej underlåta att anse d:r Rossi vid detta tillfälle hafva handlat särdeles försumligt, som så snart lemnade prinsen, ty läkarens pligt hade ovilkorligen, med hänsyn till dödsfallets hastighet, varit att ganska länge, ja till och med hela natten, stanna qvar inne hos den döde, för att kunna erhålla fullkomlig visshet om att all räddning vore omöjlig. Detta uraktlät han och var till och med så oförsigtig, att han föreslog liköppning efter endast 24 timmar. Jag har redan förut omförmält, att kammarherre Sparre anhöll, att man härom skulle afvakta konungens befallning, och hade ej lemnat sitt samtycke till liköppningen, förrän d:r Rossi förklarat, att han, om dermed uppsköts, omöjligen skulle kunna verkställa fullt noggrann undersökning. Allt detta utvisar, att d:r Rossi, äfven om han ej kan direkt anklagas för brottsligt förfarande, dock handlat ytterst försumligt och vårdslöst. För att nu allmänheten ej skulle få anledning att beskylla Konungen och hans råd att afsigtligt vilja söka förhindra upptäckten af den föregifna uppdiktade stämplingen emot prinsens lif, ansågs nödvändigt att uppskjuta den rättsliga undersökningen, till dess man hunnit få full klarhet rörande den ifrågavarande saken, för hvilket ändamål en person skickades till Skåne för att derstädes på sjelfva platsen företaga undersökningar. Tjensteflickans iakttagelser fingo dock slutligen den naturliga förklaring, som jag härofvan har vidrört, och det blef äfven tydligt, att presten afgifvit denna berättelse under förhoppning om någon belöning för sitt stora nit att vilja framvisa, huru försumligt man hade burit sig åt vid dödstillfallet. Domstolen ansåg derför, att detta ej kunde inverka på frågan, men man hade likväl fått full bekräftelse på d:r Rossis stora försumlighet, ty det ansågs allmänt vara alldeles oförlåtligt, att han hade lemnat den döda kroppen utan någon omvårdnad
