1810.
Juni månad.
Jag kommer nu till den ohyggligaste och mest afskyvärda tilldragelse, som någonsin inträffat i Sverige, och som för all framtid kommer att utgöra en skamfläck för hela den svenska nationen, men aldramest för de personer som ej förmådde hindra densamma, nämligen det gräsliga mord, som den 20 i denna månad föröfvades på Riksmarskalken Grefve von Fersen.
Som jag redan i mina föregående anteckningar har omnämnt, började Herr Adlersparre och hela hans anhang genast efter det underrättelsen om Kronprinsen Carl Augusts död ingått, att intrigera i och för valet af en ny tronföljare, hvartill de önskade förmå Konungen, att af pietet för den aflidnes minne, utse dennes broder Hertigen af Augustenburg. Konungen saknade mycket den aflidne prinsen, med hvilken han uti alla afseenden sympatiserat, och som äfven verkligen var en man af ära med välmenande och redliga uppsåt. Han hade särskildt lyckats tillvinna sig Konungens stora vänskap derigenom att han en gång inför honom, då hans blifvande förmälning bragtes på tal, förklarat att han aldrig ämnade gifta sig, för att sålunda blifva i tillfälle att framdeles till sin efterträdare låta utse Prins Gustaf, hvilken på detta sätt skulle kunna blifva återinsatt i sina rättigheter.[1]
Kronprinsen som tillbragt sitt lif i fält tillsammans med kamrater, fann sig alltid besvärad i fruntimmerssällskap och hade föga vana vid stora verlden, hvartill hans långvariga vistelse i Norge
- ↑ Man tänkte nog strax efter prinsens död försöka genomdrifva Prins Gustafs val till tronföljare, men fann det snart omöjligt under nuvarande förhållanden med hänsyn till de uppväckta lidelserna, hvarför Konungen nödgades afstå från denna af billighet och rättvisa framkallade tanke.
