(guld och silfver) af inemot två
milliarder, således ju nära nog 80 % af
sedelcirkulationen, hvilket ju är onaturligt,
disconteringen är inskränkt och det är då
allt skäl att söka spara in hvad sparas
kan på sedelstämplingen. Emellertid är
allmänheten icke belåten härmed ty den
hade vänjt sig vid de beqväma
småvalörerna. Den högsta valör, som utgifvits
är å 5,000 francs; hela emissionen af
dessa utgjorde från början icke mer än 4,000
st., och de hafva alla åter influtit till
Banken utom några få (Maxime du Camp
uppgifver för 1869 blott åtta sådana ännu
utelöpande). Det stundom hörda talet om
sedlar på 100,000 francs, af hvilka en
skulle sitta innefattad inom glas och ram
(välfastläst, förstås!) hos en
börsaristokrat i Paris och en dito hos en
bördsaristokrat i Belgien är således blott en myth.
Skulle verkligen någon hafva gjort sig
skyldig till detta skryt, så är det då med
ett depositionsbevis på motsvarande
belopp af Banken, hvilken såsom bekant icke
betalar någon ränta på depositioner.
Franska Banken är genom sina statuter ålagd att inskränka sin affärsverksamhet till disconterings- och lånerörelse, mottagande af penningar på löpande räkning och deposition samt utgifvande af sedlar; alla andra operationer äro densamma uttryckligen förbjudna. Det saknas icke röster som tycka att ”gumman”, la vieille, såsom man ofta hör den benämnes, är efter sin tid, och isynnerhet under svindelperioden på 1860-talet sökte man ofta indraga den i le mouvement, den stora hvirfvel, förmå den att uppträda i egenskap af förlagsgifvare för industriela företag och affärsbolag o. s. v. Men lyckligtvis lyssnade ”gumman” ej till sina penningefriares lockelser, utan nöjde sig med sin gamla verksamhet. Den har utan tvifvel detta att tacka för att den kunnat sitta i orubbadt bo. Disconteringsrörelsen vexlar naturligtris i betydenhet efter den större eller mindre lifligheten i den allmänna affärsrörelsen. För närvarande är portföljen mycket låg, blott mellan 5 och 600 millioner francs för Paris och afdelningskontor i landsorten tillsammans; ofta går den upp till det dubbla eller mera. Endast en mindre del af detta, i allt fall ganska respektabla, belopp har utgifvits för vexlar som direkt diskonterats åt förste innehafvaren; vanligen hafva de gått igenom en hel hop händer och den mängd namn och stämplar som ofta finnas på baksidan af en vexel när den presenteras till betalning, vitnar om de mångfaldiga liqvider för hvilka den tjenat. Likaså vitnar anblicken af den mängd olika slags personer, senkommande ehuru ej för sent, till vexelinlösen, som man stöter på i Banken hvilken eftermiddag som helst men isynnerhet de stola förfallodagarne, den 10, 25 och sista i hvar månad, huru olika till stånd och vilkor Bankens kunder äro. Den är på det hela taget en beskedlig „gumma” till att hafva att göra med: det finnes icke exempel på att den en enda gång bragt en gäldenär i olycka, drifvit honom till fallit eller låtit exekutivt försälja hans egendom. Det är sant, att den väl i de flesta fall har sett sig noga före ty dess förluster äro obetydliga; men ändå förtjenar denna foglighet erkännande. Det är jättens fromsinthet, som ej vil nedlåta sig till att slå den svage.
- X
Landsorten.
Wiborg. Faststäld jagtordning. Vid den 15 december sistlidet år hållen kommunalstämma i Sippola socken har ett förslag till jagtordning (eller rättare skallgång reglemente) blifvit af kommunens medlemmar godkändt, hvarefter detsamma, till länestyrelsen inbefordradt, genom resolution den 27 sistvikne febr. blifvit af guvernören öfver länet faststäldt.
- (Ö. F.)
— En svårartad halssjuka har yppats inom Myllylä och Pahlois byar af Lappvesi socken och angripit förnämligast barn. Vederbörande provincialläkare har förordnats att vidtaga åtgärder till sjukdomens hämmande.
- (Ö. F.)
— Björneborg. Björneborgs tändsticksfabrik inropades vid auktion i onsdags af äldre egarene för 11,200 Fmk med inventarier.
- (B. T.)
Eldsvåda. Fredagen den 1 dennes fram emot kl. 12 f. m. utbröt eld uti en till Stenbergs arfvingars gård n:o 81⁄2 i första stadsdelen hörande färgeribygnad. Då gården är tätt kringbyggd och för tillfället upptogs af ett större vedupplag, var faran icke ringa, men genom ordinarie och frivillige brandkårernes omedelbara ankomst blef man i tid elden öfvermäktig.
Endast yttertaket, hvarå plåtbetäckningen till större delen upprefs, och mellantaket skadades svårare hvad byggnaden beträffar, men egarens förlust på upplagt färgerigods lärer varit betydligare
- (B. T.)
— I Uleåborgs Tidning skrifves den 25 sistlidne februari: Den milda väderleken, som under nästan hela vintern herskat i våra nejder, har under senaste vecka gjort sig gällnnde på ett med hänsyn till årstiden ovanligt sätt. Termometern har så godt som dagligen visat vid middagstiden från – 1° till + 3° C.
— På Wiinamäki torp i Keskis by och Påmarks kapell hände sig nyligen, att en liten 5 årig flicka kom springande till sin moder, som var sysselsatt i en bagarstuga och ropade: mor, mor! hin onde gick just nyss in i stugan och sitter der som bäst på bordet och äter potäter! — Torpfolket hastade ögonblickligen mangrannt till stugan och sågo der ett egendomligt djur med små, svarta gnistrande ögon, sysselsatt med att vid bordet intaga sin måltid med verkligen strykande aptit. — Då männen nalkades sin sällsamme gäst, tog denne ett skutt i knuten och kröp der emellan väggen och en kista, der hon blef fasttagen och befanns vara en mänk (mustela lutreola) på finska kallad tuhkuri, ett litet pelsdjur hörande till utter- eller rättare iller slägtet. Mänken uppehåller sig vid små bäckar och åar och har ett ganska vackert skinn, af ringare värde än utterns, men dock användbart.
— Ifrån Enare skrifves i O. W. S. att vintern der varit ganska mild. Par gånger har man iakttagit jordskalf. — Före jul varseblefs en stor meteor med starkt eldsken vid Reisvuono.
— Satakunta hästvänsförening har under loppet af februari månad inlöst och låtit aflifva 27 utkörda och misshandlade hästar.
- (L. S.)
— Den blida vintern har gjort mycket förfång åt invånarne i Björkö socken, skrifver en korresp. till Ilmarinen. I följd af den ostadiga väderleken har nemligen hafvet på yttre sidan om skärgården icke tillfrusit, hvarföre Björköboerne, som hemta sin hufvudsakligaste näring från hafvet, ej i vinter kunnat begifva sig på notdrägt till just de bästa fiskalägena. Uti Björkö sund, som varit tillfruset, har man knappast fått någon fisk alls. Ett verkligt nödår kan derföre inträffa i socknen, helst som fiskfångsten i somras för mången redan gått åt till föda under vintern.
— Folkskolan i Kirvus, hvilken en tid varit stängd i följd af lärarebrist, öppnades åter den 7 februari med en enkel högtidlighet, som öfvervarades af en ovanligt stor folkmängd.
- (Ö. F.)
UTRIKES.
Ett telegram från Paris af den 28 februari vet berätta, att underhandlingarna om en konferens eller kongress blifvit på allvar återupptagna. Med anledning af notis yttrar Journal de S:t Pétersbourg: ”Vi hafva skäl att tro, det dessa underhandlingar aldrig varit afbrutna, ehuru vi dermed icke vilja säga, att de ständigt vexlande tilldragelsernas utseende icke utöfvat ett visst inflytande på underhandlingarnas gång. Pester Lloyd anförde för några dagar sedan ett yttrande af engelske ambassadören i Wien, sir H. Elliot, nemligen: ”Sedan Saguntum fallit är det icke tid för Rom att öfverlägga”, och att England i hvarje fall icke skall förena sig med Europa, för att inregistrera fakta, som skulle göra det till Rysslands medbrottsling. Yttrandet vore mycket oförsigtigt om det verkligen hade fällts, och vi tvifla på att så skett. Ryssland skulle, om så behöfdes, kunna umbära den europeiska sanktion, som det begärt, och öfverlemna åt tiden att gifva de fullbordade fakta den sanktion, som innebäres i dem sjelfva. Så handlade Frankrike 1859, Preussen 1866, Tyskland 1870 med afseende å de förändringar, som de läto traktaterna och Europas karta undergå. Men Ryssland har velat till Europa hänskjuta alla frågor, som beröras af det nuvarande krigot och hvilka man tillägger en europeisk karakter. Det vore en dålig politik att misskänna denna hofsamhet och eftergifvenhet. Sir H. Elliot har vid konferensen i Konstantinopel kunnat ingifva de turkiska statsmännen den tron, att det vore allt skäl i verlden för deras land att trotsa Europa. Men det fåfänga trotsets tid är förbi, och i detta ögonblick bör hvarje statsman, som har något att göra med affärernas ledning, vara medveten om det ansvar som åligger honom och den förbehållsamhet han måste iakttaga, om han icke vill utsätta sig för beskyllningen att hafva lagt hinder i vägen för det freds- och förlikningsverk, i hvilket Europa är intresseradt och som icke kan skiljas från det emancipationsverk, som Ryssland åtagit sig i Orienten”.
Om ställningen i Grekland skrifves från Athen den 17 februari till Polit. Corr.: "Efter den bedröfliga utgången af den grekiska krigsepisoden råder här en mycket obehaglig stämning, och den finner framför allt sitt uttryck i den ljumhet, hvarmed parlamentet fortsätter sin verksamhet, så att det ofta har varit svårt att få tillsammans tillräckligt många deputerade för att kunna hålla ett sammanträde. Här har nemligen inrotat sig den öfvertygelsen, att Grekland endast genom ett krigiskt uppträdande kan komma till sin rätt. Man hoppas visserligen allt fortfarande på en gynnsam vändning, t. ex. på en engelsk-rysk konflikt, men småningom gör man sig dock förtrogen med den tanken, att de europeiska staterna skola inskrida blott för sina egna intressen, icke för de helleniska. Hänvisadt på sig sjelft måste Grekland följaktligen komplettera sin militärmakt, för att kunna deltaga i kanonkonserten. De sista utskrifningarna af den extraordinarie reserven, 30,000 man, ha bevisat, att, såsnart det gäller den nationela idén, hela Grekland lifvas af sjelfuppoffring, att rikliga belopp inflyta till statskassan och att uppställandet af en större armé vore en lätt sak. Efter moget öfvervägande i ministerrådet har man kommit till det resultat, att Grekland skulle vara i stånd att af åldersklassen från 19 till 26 år bilda en armé af 70,000 man, och att
Guld och blod.
Social roman[1] af Gregor Samarow.
Han igenkände detta ansigte med de sköna och ädla, men så kalla och hånande dragen, hvilket han sett den oförgätliga morgonen i grefve von Wallenbergs hus, och en känsla af djupt obehag öfverföll honom, då han tänkte på, att denne så lysande och högmodige man hade rätt att dagligen närma sig den unga grefvinnan, hvilken likt en feerisk ljusbild sväfvat förbi honom och nu för alltid var försvunnen för hans blick. Det var en dålig känsla, nästan afund och hat, med hvilken han såg upp till prinsens loge, och denna känsla stegrades, då han bemärkte dennes på Fanny så länge riktade kikare och sedan såg den rörelse, som nästan liknade en förtrolig helsning.
Hastigt vände han sig till Fanny och häpen såg han, huru den unga flickan, djupt rodnande sänkte hufvudet mot bröstet. Hon tycktes på en gång ha förlorat hela sitt förra intresse för iakttagelser; stum och nästan rädd satt hon der, och äfven då föresställningen åter började, tycktes den ej för henne hafva samma behag som förut. Hon blickade ofrånvändt på scenen eller, åter rodnande ned framför sig och dock tycktes hon känna, att prinsens kikare ständigt rigtades på henne, ty han tycktes mera sysselsätta sig med henne, än med händelserna på scenen.
Karl kände sig allt oroligare. Under sista mellanakten föreslog han Fanny, att gå ut i foyern. Till hans förvåning afslog hon detta; — det var så svårt att komma ut och sista akten skulle straxt börja.
Prinsen hade lemnat logen och Fanny började åter se sig omkring och hviska några anmärkningar till Karl.
Men då prinsen åter syntes på sin plats och på nytt riktade kikarn på henne, blef hon åter tyst och tycktes med en viss förlägenhet vilja undvika hvarje förtroligare närmande till den bredvid henne sittande Karl.
Full af de mest motsatta känslor, af ängslig oro och oklar fruktan, satt den unge arbetarn der under den sista akten. Han hörde och såg knappt hvad som tilldrog sig på scenen, och Fanny tycktes på samma sätt tagen i anspråk af sina tankar. Orolig blickade hon hit och dit, skyggt såg hon från sidan på sina grannar och hvarken figurerna på scenen eller musiken tycktes göra något intryck på henne.
Då ridån fallit, lemnade prinsen hastigt sin loge.
— Låtom oss vänta ett ögonblick, sade Fanny med rädd röst, tills menniskorna vid utgångarna något delat sig, vi skulle ännu icke kunna komma ut.
De blefvo stående vid ingången till parketten och lät den framträngande mängden draga förbi. Tigande stodo de bredvid hvarandra, det var, som om en kall skiljovägg upprest sig emellan dem, utan att dock det ringaste förefallit, som dertill kunnat gifva anledning.
Allt tomare blef salongen, redan började uppassarne stänga logerna.
— Korridorerna blifva toma, sade Karl, vi kunna gå.
Fanny såg sig rädd omkring, ännu tycktes hon vilja dröja, men trängseln i korridorerna var verkligen förbi och långsamt gick hon mot utgången. Karl Berg bjöd henne sin arm, hon märkte det ej och båda gingo bredvid hvarandra genom den långa korridoren till utgången mot gatan, Karl dyster blickande framför sig, Fanny stundom rädd spejande omkring sig.
Straxt bredvid den af gaslågor klart upplysta gatporten stod prins von Trachenfeld jemte två andra herrar, med skarp blick mönstrande alla förbigående.
Fanny smög sig till Karl Berg, som ville hon dölja sig bakom honom, han kände hennes arm, som berörde hans, darra, utan att hon likväl lade sin hand i densamma. Hon påskyndade sina steg och hastigt gingo båda framåt på trottoiren mot Chaussestrasse.
Prinsen hade, då Karl Berg och Fanny gått förbi honom, äfven lemnat sin plats och följde med sina ledsagare på något afstånd.
Fanny såg sig ej tillbaka, men hon tycktes höra stegen som följde henne. Allt hastigare gingo de framåt mot den vid trottoiren stående vagnsraden.
— Låtom oss taga en droska, sade hon tungt dragande andan till Karl, vägen är så lång.
De voro redan temligen långt från theatern, den stora mängden var förut, trottoiren var nästan tom.
— Promenaden skall göra oss godt i det torra, vackra vädret, sade Karl Berg, i det hans röst antog en hård ton, som annars ej var den vanliga.
— Jag ber dig, hviskade hon, liksom öfverväldigad af trötthet — låtom oss åka, — jag orkar ej mera.
Den ton, i hvilken dessa ord uttalades, var så ångestfull och bedjande, att Karl Berg hastigt stannade och vände sig till en bredvid trottoiren stående droschka. Den var nästan den sista i raden. Han öppnade dörren och ville låta Fanny stiga in.
— Jag är bestäld, sade kusken i likgiltig ton, ni måste gå vidare, men jag tror
- ↑ Se n:o 52.
