Sida:Finlands Allmänna Tidning 1878-03-05.pdf/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
N:o 54.Tisdagen den 5 Mars 1878.
FINLANDS ALLMÄNNA TIDNING.

inlösen af mark, äfvensom att kostnaderna för jernvägstransporten uppskattas till öfver 300 mk i veckan, beslöt stämman att låta hela förslaget förfalla. — Förslaget om ökande af kyrkosysslomannens lön och förhöjning af afgifterne för graföppning förkastades äfven. Till revisor af kyrkoräkenskaperna valdes kamreraren Jansson och handlanden F. Heimberger, samt till suppleant handlanden Eskolin.


Landsorten.

Wiborg. Sårade gardister hafva på senare tider allt emellanåt passerat staden. Publikens intresse, som vid de första etaperna var så lifligt, har, såsom det i vår flygtiga verld plägar ske, svalnat ju längre det lidit. Dock har den sedvanliga trakteringen alltid stått de sårade till buds, om också utan all honnör.

(Ö. F.)

Eldsvåda. Karaktershuset och de flesta uthusen på Pietilä egendom i Wiborgs socken, tillhörig handl. Tujulin, uppbrunno natten emot den 4 dennes genom vådeld. Vidare ännu icke kändt.

(Ö. F.)

Björneborg. Utskänkningsbolaget i Björneborg har under 1877 haft en vinst af 41,000 mark, som enligt stadgarne komma att till allmännyttiga ändamål användas.

(L. S.)

Tammerfors. En kappkörning kommer, enligt T. S., att af några enskilda personer föranstaltas i Tammerfors i slutet af denna månad. Ett par hundra mark äro redan för detta ändamål hopbragte. Första priset kommer att blifva en ung och vacker hingst.

Täflingskörning i Tyrvis. Den 19 sistlidne februari för sig gick i nämnde socken å isen invid Roismala by en täflingskörning, föranstaltad af hästvänner på orten. Till täflingen hade blifvit anmälda 7 hingstar 23 ston och 1 vallack. Efter afslutad täfling utdelades följande priser:

1:sta priset för hingst, 50 mark, togs af rusthållaresonen Wilh. Katila från Tyrvis, hvars 6 år g:la fuchs med rent lopp tillryggalade banan på 4 min. 58 sek. 2:dra d:o. 40 mk, togs af bonden Karl Isma från Karkku, hvars ”Grålle“ på 4 min. 58 sek. men med orent lopp genomlöpte banan, 1:sta priset för ston, 35 mk, tillföll pastor F. F. Coleri, från Kiikka, 10 åriga bruna ”Wirkku” for 4 min. 47 sek, Rent lopp. 2:dra d:o, 25 mk, tilldelades kronofogden Rydman, från Tyrvis, hvars 8 åriga ”Grålle” behöfde en tid af 4 min. 35 sekunder. Två inslag. 3:dje d:o, 20 mk, togs af pastor O. Bergroths, från Kiikois, 10 åriga ”Brunte,“ som med rent lopp tillryggalade banan på 4 min. 52 sek.

Slutligen tilldelades ett pris för vallack, 15 mark, bonden Karl Seppä från Tyrvis, hvars 8 år gamla häst fullbordade vägsträckan på 4 min. 12 sek. Täflingsbanan höll 1 verst i längd och skulle genomlöpas tvenne gånger. Prisdomare voro landsfiskalen Caloauder, kronolänsmannen Hertzberg, rusthållarene Katara och Jaomalo samt bönderne Holppi och Wilppala.

(Å. U.)

Täflingskörning i Jyväskylä, föranstaltad af ortens hästvänsförening, hölls den 23 febr. Till täflingen hade anmält sig 37 hästar af hvilka dock endast 31 deltogo deri. Prisen tillföllo enligt K. S.: 2:dra priset, 200 mk, J. Riipinen från St. Michel för ett svart, 10 qvarter högt sto (4 min, 11 1/2 sek.) 3:dje priset, 100 mk, A. Leppämäki från Keuru för 6 årig stickelhårig, 9 qv. 5 t. hög hingst (4 min. 14 3/4 sek.) och 4:de priset, 50 mk, M. Painaja fr. Korpilahti för en brun 9 qv. 4 t. hög hingst (4 min. 16 sek.) Hr A. Lindebäck, hvars 6 åriga, bruna, 9 qv. 4 t. höga hingst „Poku“ genomlopp banan på 4 min. 15 sek., kunde i saknad af erforderliga intyg icke tillerkännas något pris.

Vid Satakunta hästvänsförenings täflingsköring d. 23 febr. togos följande pris: 2:dra priset för hingstar vanns af R. Grönholms från Lavia nio års gamla 10 qvarter 3 t. höga hingst för 4 m. 56 s.; ett inslag. 3:e priset togs af K. Torkkis från Hvittis sex år gamla 10 qv. höga hingst för 5 m. 11 s.; några smärre inslag. 2:a priset för ston vanns af J. Kennis från Tammela sju års gamla 10 qv. 3. höga sto för 4 m. 16 s.; tre mindre inslag. 3:e priset för ston togs at K. Karhulas från Lavia fyra års gamla 10 qv. 1 t. höga sto för 4 m. 32 s.; utan inslag.


S:t Petersburg.

Regeringsbudbäraren för i dag den 5 mars (21 febr.) tillkännagifver, att riksbanken den 1 mars g. st. emitterar 50 millioner rubel i första klassens sex månaders skattkammarobligationer, till ett nominalvärde af 1,000 och 5,000 rubel, betalbara den 1 september 1878 till innehafvaren, till såväl nominalbelopp som derå upplupen ränta efter 4 1/2 % för året.

— Vid kejserliga ekonomiska Sällskapets sammanträde den 16 sistlidne februari, under generaladjutanten, furst Suvaroffs ordförandeskap, uppläste hr Levitsky en särdeles detaljerad afhandling om arbetena vid utorkning af de ofantliga vid Pripets i Volhynien och Minsk belägna kärren, hvilka under största delen af året äro öfversvämmade. Uti dessa morasländer finnas byar, hvilka emellanåt året om helt och hållet sakna kommunikation med den öfriga verlden. Ifrågavarande uttorknings arbeten vidtogos, såsom bekant, på initiativ af ministern för riksdomänerna och under ledning af generalen vid general-staben Jilinski. Det är blott något öfver två år, sedan man börjat dermed, och redan synes öfverallt företagets välgörande resultater. Med de staten tillhöriga stora kanalerna förena sig redan de af jordegarne gräfda små kanaler, och om några år torde denna trakt blifva en af de mest fruktbara. I distriktet Minsk har priset på jord iföljd häraf äfven mycket stigit, så att ett jordstycke, som förut var värdt 70 rubel nu betalas med 850 rbl., för det som härförinnan i arrende erlades 200 r. betalas förnärvarande 1.000 r. Af de förut obrukbara ängarne erhålles nu två höskördar om året, något alldeles ovanligt i dessa trakter.


UTRIKES.

Freden mellan Ryssland och Turkiet undertecknades, enligt ett officielt i gårdagens n:r meddeladt telegram, i söndags, årsdagen såväl af Hans Majestät Kejsar Alexander II:s thronbestigning som af lifegenskapens i Ryssland upphäfvande. Så snart fredsvilkoren blifva publicerade skola vi genast bringa dem till våra läsares kännedom.

Engelska flottan i Marmorasjön tyckes icke hafva någon varaktig stad; den byter ständigt om ankarplats, och från Tuzla-bugten har den nu gått till Ismid-viken. Om det, såsom det påstås, verkligen är engelska regeringens mening att öka antalet af de pansarfartyg, som stå under amiral Hornbys befäl, torde det blifva nödigt att först öfvervinna Portens beväpnade motstånd; ty enligt ett telegram till Times har turkiska krigsministern befallt kommendanten i Dardanellerna att icke vidare tillåta utländska örlogsfartygs inlöpande genom Dardanellerna till Marmorasjön. Deremot skulle man sannolikt hvarken i Konstantinopel eller annorstädes göra någon invändning mot att de engelska fartyg, som nu ligga för ankar å Ismid-viken och utanför Gallipoli, auträdde ett fredligt återtåg. — I Englands arsenaler utvecklas fortfarande den största verksamhet. I Woolwich samlas en mängd krigsmateriel och regeringen låter förfärdiga 3,000 transportabla hästspiltor. Den har vidare beställt för 41,000 pd st. mahognyträ, som skall användas till ammunitionskistor. Flera krigsskepp intaga sina kanoner och öfverallt arbetas så ifrigt, att arbetarne icke en gång ha sina lördagseftermiddagar fria, hvilket de eljest alltid haft. Denna brådska är mycket välkommen i dessa dåliga tider, och nya skaror af arbetare anmäla sig dagligen. I Aldershot förses 7 till tjenst i utlandet bestämda regementen med full fältutrustning. Ingen officer får mer än högst ett par veckors permission. Den engelska flottan har i dessa dagar ökats med ett af de största pansarfartyg, som finnes. Det är en ångare “Mem Douchye”, som blifvit byggd af den turkiska regeringen, men i ett års tid hållits seqvesterad i London, emedan den idkade smyghandel. Den engelska regeringen har nu köpt fartyget, som anses vara värdt minst 500,000 pd st. Det har en längd af 340 fot, en bredd af 60 och är afsedt att bära 12 kanoner af gröfsta kaliber. — Enligt militärbudgeten är den engelska arméns styrka följande: de reguliera trupperna i moderlandet och kolonierna räkna 128,000 man; första klassens reserv består af 19,000 man och andra klassens af 24,000 man. Milisen och dess reserv utgöra 136,800 man; den beridna landtmilisen räknar 14,600 man och de frivilligas antal uppgår till 240,000 man. Härtill kommer den reguliera armén i Indien, som uppgår till 62,600 man. Den engelska armén består således inalles af omkring 625,000 man.

Från Rom skrifves, att den nye påfven icke ämnar liksom Pius IX lefva som fånge i vatikanen, utan utfärdat befallning om en vånings inredande i sitt sommarresidens Castel-Gandolfo, der äfven Pius IX före 1870 plägade tillbringa en del af året. Om denna nyhet bekräftas, torde den kunna betraktas som utgångspunkten för en ny phas i förhållandet mellan påfvedömet och Italien. Denna förändring af vistelseort får visserligen icke betraktas som beviset på en formlig försoning mellan påfvedömet och Italien, ty Leo XIII tyckes ha accepterat alla Pius IX:s reservationer mot sakernas nya ordning och man försäkrar, att hvarken konung Umberto eller den italienska regeringen blifvit notificerade om den nye påfvens val, men man kan åtmiustone häri se det första steget till en modus vivendi, mot hvilken den heliga stolen hittills har protesterat med indignation, och som skulle antyda ett åtminstone tyst erkännande af de nya institutionerna. Denna händelse skulle för öfrigt kunna få de lyckligaste följder för återupprättandet af freden mellan den katolska kyrkan och de borgerliga myndigheterna i flera länder.

Åtskilliga tidningar i Berlin berättade redan för några dagar sedan ryktesvis, att hr Camphausen, vicepresident i preussiska ministèren och finansminister, hade begärt sitt afsked. Ryktet hade denna gång talat sannt, och Norddeutsche Allg. Ztg för i fredags bekräftade det. Hr Camphausen hade i onsdags anhållit att kejsaren behagade tillåta honom att nedlägga sitt embete, men tills igår hade svaret derå ännu icke följt. Detta hr Camphausens steg han väckt någon öfverraskning i Berlin, efter det ampla


Guld och blod.

Social roman[1]
af
Gregor Samarow.

— Hvad föregår här? frågade den ene polisen, i det han med en hastig pröfvande blick omfattade gruppen; — skall det då ej taga slut på dessa råheter, hvilka göra gatorna osäkra? det måste sannerligen en gång statueras ett exempel.

— Det blir verkligen nödvändigt, sade prins von Trachenfeld, som åter upptagit sin hatt och återfunnit sin lugna hållning och öfverlägsna säkerhet; — det är dock för mycket, att man här på en besökt gata i närheten af theatern öfverfalles på ett så oförskämdt sätt.

— Huru har saken uppstått? frågade polisen, som af de tre herrarnes hållning och utseende tycktes stämd till deras fördel, medan Karl Berg, fasthållen vid båda axlarna, stod der med tungt flämtande bröst, och ej kunde yttra ett ord.

— Denne man der, sade prinsen, har utan orsak på det råaste sätt öfverfallit oss, då jag erbjöd denna dam, hvilken han, som jag måste tro, fullkomligt obefogadt påträngt sig, att föra henne hem i min vagn. Hans stallbröder hafva undflytt, jag önskar en sträng undersökning och skall sedan afgifva mitt vittnesmål inför behörig domstol. Jag är legationsrådet prins von Trachenfeld — här är mitt kort.

De båda andra herrarne framträdde äfven och lemnade sina kort åt polisen. Denne bugade sig för prinsen och sade:

— Ni kan vara öfvertygad, ers durchlaucht, att saken blir strängt undersökt, och om den förhåller sig, som ni uppgifvit —

— Jag hoppas man ej betviflar mina uppgifter, sade prinsen, stolt kastande på hufvudet.

— Ja, ja, sade kusken, som klättrat ned från bocken, det är så, som herrarne säga. Denne herre har mycket artigt bjudit damen sin vagn och då har den der, tillade han pekande på Karl Berg, som en rasande öfverfallit honom. —

— Nå, det vidare skall man taga reda på, sade polisen.

— Ni skall följa oss, sade han med sträng ton vänd till Karl Berg, och som jag hoppas skall ett dylikt uppförande för framtiden bli er förhatligt.

— Jag skall följa er, ropade med hväsande stämma Karl Berg, hvars lugna, djupt kännande natur mera uppskakades af den vrede, som engång upprörde honom, än andra lättare karakterer; — jag skall följa er och denne blifva fri? Det får ej ske! det fördrager jag icke!

— Här frågas ej hvad ni fördrager, svarade polisen fast och lugn. Desse herrar hafva legitimerat sig, ni skall följa oss och jag råder er i ert eget intresse, att ej försöka motstånd.

— Det är orättvist, gnisslade Karl Berg, jag fördrager det icke.

Med en våldsam ansträngning lösgjorde han sig från de båda konstaplarne och kastade dem åt sidan, men desse kastade sig åter öfver honom, kusken kom till hjelp och snart var den förtviflansfullt kämpande unge mannen öfvervunnen, medan en hvisslande och pipande folkhop bildade en krets kring gruppen. Karl Bergs händer blefvo bundna med en duk.

— Jag reqvirerar er vagn, sade polisen till kusken, och trots sitt fortsatta motstånd blef Karl Berg inskjuten i droskan.

— Och hvem är ni? frågade den andre polisen, då han var i begrepp att stiga i vagnen, vändande sig till Fanny, som, med händerna betäckande ansigtet dragit sig åt sidan.

— Denna dam står under mitt beskydd, sade prins von Trachenfeld raskt framträdande — jag skall säkert föra henne hem.

Polisen såg obeslutsam på honom.

— Känner ni denne man? står ni i någonslags förbindelse till honom? frågade han Fanny i skarp ton, pekande på vagnen der Karl Berg allt ännu brottades med den andre polisen.

Fanny lät ett ögonblick händerna nedsjunka från ansigtet, skygg och rädd blickade hon på polisen och på alla de nyfikna ansigtena omkring henne, sedan strök hennes blick förbi den unge mannen, som med stirrande ögon från vagnen såg ut på henne, och vändande sig bort från honom skakade hon på hufvudet.

Med ett doft stönande sjönk Karl tillbaka i vagnen, uppgifvande hvarje motstånd. Den andra polisen sprang in och ropade.

— Framåt, kusk! Till stadsfängelset!

Kusken svängde sin piske och hastigt rullade vagnen derifrån.

— God natt, mine herrar! sade prinsen till sina ledsagare, lefven väl, jag har i första rummet en ridderlig pligt att uppfylla.

Han bjöd Fanny sin arm och förde henne hastigt genom den gapande och pratande folkhopen till en i närheten stående hyrvagn.

— Jag ber er, att föra mig hem, sade den unga flickan darrande, — Mittelstrasse 20. — O hvilken olycklig afton!

— Olycklig afton? upprepade prinsen, i

  1. Se n:o 53.