pressen utan tvifvel skall offentliggöra. Vi äro öfvertygade om att detta officiela tillkännagifvande skall skingra många farhågor och förmodanden, som fått näring af okunnigheten såväl som af beräkningar, hvilkas grund försvunnit i och med fredens undertecknande. Det skall icke dröja länge innan Europa inser, att man i många afseenden missbrukat dess lättrogenhet och att flera af de vilkor, som nyligen blifvit “afslöjade” för att bevisa Rysslands ”omättlighet,” voro uteslutande ett verk af förtviflade spekulanter eller af folk, som räknade på att den skräck de framkallade skulle förvirra affärerna och föranleda någon ny förveckling.
Med fredens undertecknande är Rysslands värf dock ingalunda slutadt. Som det tillerkänt Europa rättigheten att granska och bedöma de bestämningar i fredstraktaten, som äro af en allmän karakter, skall det söka åvägabringa denna granskning för att dymedelst erhålla den internationela sanktion, som är egnad att befästa och till dess konseqvenser utveckla det företag, för hvilket det, efter att hafva egnat det tjugu års diplomatiska mödor, slutligen nödgats göra materiela uppoffringar, som visserligen varit högst betydliga, men icke oproportionerliga i förhållande till det ernådda målet.
Det skall vidare åligga det att vaka öfver att de beslägtade folk, hvilka hafva det att tacka för sin befrielse, med klokhet och hofsamhet finna sig i sitt nya öde, att de undvika de excesser, som leda till anarkin, att de blifva skyddade för de inre tvistigheter, som alltför ofta pläga uppstå hos folk, som länge varit i saknad af hvarje politiskt lif, att illusioner och äfventyrligheter besparas dem, och att en anda af endrägt och ömsesidig billighet qväfver all rivalitet och afund i sjelfva fröet.
Ryssland skall veta att begagna sitt inflytande för att Europa utan misstro må åse denna pånyttfödelse af folk, mot hvilka några visat en öppen antipathi och andra en bedröflig likgiltighet. Ryssland skall veta så begå, att det beskydd det skänker dessa folk, icke skall begagnas till att störa de hjertliga relationer, som det städse vinnlagt sig om att underhålla med sina grannar. Och det skall sålunda visa Europa och slutligen öfvertyga de mest klentrogne, att om Ryssland företagit ett stort och kostsamt krig, var det för göra ett slut på ett tillstånd, som hade blifvit odrägligt såväl för det som för det öfriga Europa, och för att skaffa sig sjelf och Europa en fast och varaktig fred, i skydd hvaraf såväl den ena som andra kunde återtaga sin alltför länge störda, ekonomiska verksamhet och gifva affärerna ny lyftning.
Utan tvifvel skall detta program omfattas af alla regeringar, som äro uppriktigt måna om sina folks intressen och verldens fred”.
Den kroniska konflikten mellan riksinstitutionerna i Tyskland och preussiska ministèren, som ånyo framträdt på tyska riksdagen i gestalten af en djuptgående tvedrägt mellan rikskanslern och förbundsrådet samt finansministern Camphausen i fråga om tobaksmonopolet, har lemnat efter sig stor misstämning hos riksdagen, hvars liberala partier hafva beslutit att afvakta ett bättre och förnuftigare ordnande af förhållandet mellan riket och Preussen, innan de gå in på några organisatoriska förslag med afseende på riksfinanserna. Det missnöje och den förvirring, som det nuvarande obehagliga tillståndet väckt hos riksdagen, skola otvifvelaktigt sprida sig äfven preussiska landtdagen, när skattreformförslagen atervända till densamma, utan att riksdagen gjort något för dem. Nat. Ztg anmärker dessutom, att den nuvarande preussiska ministèren blir allt svagare och svagare; både Camphausen och Leonhardt hafva upprepade gånger önskat draga sig tillbaka. ”Vi måste afvakta, säger det nationalliberala bladet, till hvilken grad splittringen och upplösningen i våra förhållanden tilltaga, för att preussiska staten omsider genom ett kraftigt initiativ kan åter lyftas till den höjd, som tillkommer den”. Föröfrigt tyckes Bismarck under nuvarande förhållanden mera beredd på att personligen deltaga i riksdagens förhandlingar, än man förut antagit. Vid sammanträdet den 25 februari tog han upprepade gånger till ordet under diskussionen om lönetillskotten åt Tysklands sändebud utomlands, och han fällde ett yttrande, som väckt någon uppmärksamhet och som åter vittnat om huru stort värde rikskanslern sätter på ett godt förhållande till Ryssland. Han blef interpellerad om de svårigheter och olägenheter, som på senaste tid hade uppstått med afseende å tullstadgandena och handelsförbindelsen på rysk-preussiska gränsen. Rikskanslern förklarade i sitt svar, att man icke borde tro att dessa stridigheter om tullstadgandena och gränstrafiken berodde af det vänskapliga förhållandet och den politiska samstämmigheten mellan grannstaterna. ”De politiska förhållandena, yttrade han, utöfva intet inflytande härpå och kunna icke heller göra det; möjligtvis är mången för ögonblicket i den tron, att Ryssland mera behöfver vår vänskap, än vi Rysslands, men denna tro anser jag oriktig; huru dermed än må förhålla sig, förändras dylika momenter i historien alltför hastigt, att de kunna göra någon verkan på tullförhållandena”. Bismarck menade slutligen, att Tyskland borde lägga en motsvarande tull på alla ryska produkter, som passerade gränsen, och att detta argument möjligen skulle hafva något inflytande på Rysslands beslut; i hvarje fall trodde han icke, att Ryssland skulle låta öfvertyga sig medelst ”vetenskapliga argumentationer”.
Telegrafunderrättelser.
Berlin d. 3 mars. Här föreligger en positiv försäkran om att Österrike hvarken afslutit eller ärnat afsluta ett förbund med England. Det är högst sannolikt att Österrike rörande Bosniens och Herzegovinas besättande skall öfverenskomma med Ryssland; möjligen skall Österrike äfven besätta Serbien, der man enligt hvad det uppgifves har att vänta en inre omhvälfning och furst Milans detronisering. Serbiens eventuela besättande skall rättfärdigas genom förevändningen, att Österrike för sin egen säkerhets skull ej kunde tillåta att rörelsen i Serbien meddelade sig äfven till Ungerns serbiska provinser. I sjelfva verket är befolkningen i Serbien i jäsning och missnöjd med den nuvarande diktaturen, men detta missnöje har ej ännu antagit något farligt omfång och skall utan tvifvel lägga sig, så snart freden är afslutad.
Berlin d. 3 mars. Tyska regeringen har från Rom erhållit ganska tillfredsställande och lugnande underrättelser om påfven Leo XIII:s framtida politik. Påfven skall vara fullkomligt tillfredsställd med sin nuvarande ställning i Vatikanen och alldeles icke önska att de katolska nationerna skola anse honom för en fånge. I sina enskilda samtal, liksom i dem med särskilda deputationer undviker påfven hvarje fientligt uttalande mot de verldsliga regeringarne.
Wien d. 3 mars. Montagsrevue dementerar afgjordt alla oroande rykten om ett föregifvet vidtagande af militäriska åtgärder. Krediten om 60 millioner skall icke ens på engång realiseras, hvilket till fullo skulle bevisa att det ej var fråga om en genast skeende utbetalning. Öfverhufvud tror Montagsrevue på en fredlig lösning af den orientaliska frågan.
Pera d. 1 mars. Fredsfördraget är antaget och skall i morgon undertecknas. De turkiska bladen säga att de ryska vilkoren äro utomordentligt hårda, men att händelserna under den senaste krigsperioden ålade Turkiet pligten att fullständigt underkasta sig dessa vilkor. De grekiska bladen ifra mot att i furstendömet Bulgarien skulle upptagas rent grekiska element. I Konstantinopel finnas öfver 100,000 flyktingar, hvilka bokstafligen dö af hunger. Mera än 100,000 menniskor ligga sjuka i koppor och tyfus. Lifsmedel hafva stigit ofantligt i pris. Likväl herskar i staden fullkomligt lugn. Några till döden dömde bulgarer hafva benådats; deras straff förvandlades till lifstidsfängelse. Alla ryska fångar hafva försatts i frihet. I går besökte general Skobeleff i sällskap med tyska sändebudet furst Reuss Sofiamoskén.
London d. 4 mars. Underrättelsen om fredens afslutande är af dagens tidningar mycket kallt upplagen. Times menar att det vore en villfarelse att antaga, att hvarje fara är öfverstånden. Ryssland måste nu göra upp räkningen med Europa. Att hoppas är att det icke vill genomdrifva vilkor, som England icke kunde godkänna.
Morning Post, Standard och Daily Telegraph betrakta fulla af bekymmer den närvarande fasen i den orientaliska frågan och spörja hvad nu till skyddande af de brittiska intressena kommer att företagas. Standard föreslår en blokering af Dardanellerna och Egyptens ockupation. Daily Telegraph uppmanar den verkställande makten att energiskt rusta sig för kriget.
Wien d. 3 mars. Bosniens ockupation af österrikiska trupper anses i Wiener- och Berlinerhofvens sferer för en afgjord sak. Detta har framkallat missnöje hos magyarerne och förstämning i tyska centralisternes sferer. Sannolikt sker dock icke ockupationen brådstörtadt, utan först efter det man uppgjort saken med rikshälfternes delegationer. Ogrundadt är ryktet om mobilisering af några armékorpser.
Orten för konferensen och dess karaktär äro ännu icke bekanta.
Rom d. 3 mars. I dag middagstiden försiggick påfvens kröning i Sixtinska kapellet i närvaro af prelaterne och diplomatiska korpsen.
Den penitentiära fångvården. II.
(Forts. o. slut fr. n:o 48.)
I nu utkomna arbete förekomma jemväl åtskilliga iakttagelser och meddelanden rörande den i samband med den penitentiära fångvården stående frågan om det progressiva fängelsesystemet och vilkorlig frigifning. Detta system afser fångens gradvisa framåtskridande (progression) genom stadier och klasser, allt närmare friheten. Generaldirektör Almqvist har i sin afgifna underdåniga rapport angående olika sätt för verkställighet af frihetsstraff samt penitentiära förhållanden i Sverige egnat ofvan berörda fråga en belysning om tillståndet härutinnan i Sverige och utlandet, som eger icke litet intresse.
I England och Irland hade systemet först blifvit tillämpadt. Vilkorlig frigifning af straffångar före strafftidens slut hade sedan lång tid tillbaka varit i England använd i sammanhang med deportation och medgafs utsträckt tillämpning af
Guld och blod.
Social roman[1]
af
Gregor Samarow.
Han tryckte smekande hennes hand och drog henne sakta intill sig.
— Min fästman, sade hon sakta, utan att uppslå ögonen, och hon ångrade nästan det ord som undfallit hennes läppar.
— Er fästman? ropade prinsen till hälften förvånad, till hälften hånande. — All denna tjuskraft, all denna skönhet och behag skulle förslösas på en ovärdig, som ej förstår att umgås dermed, utan skulle låta det allt förstelna och gå under genom arbete och försakelser? Jag trodde, tillade han med ett leende, som skulle nedrifvit Fannys illusioner, om hon sett det, att det var en bror, en beskyddare, som ej var väl dresserad — men en fästman — det är någonting annat, — då måste jag ju vara dubbelt lycklig, att jag kunnat befria er från honom, — ty, icke sant? — ni skall ej mera tillåta honom, att närma sig er, ni skall nu anförtro er åt mitt beskydd?
Han slog sin arm kring henne och tryckte henne till sig.
— Jag ber er — min prins! — stammade hon i darrande förvirring.
— Lemna ni prinsen! sade han skrattande; — det är bra för andra, — för fremmande, — men icke för min väninna, min Fanny! — Jag heter Viktorin, — kalla ni mig Viktorin! Inför skönhetens drottning, som alla äro underdåniga, gifves inga prinsar.
Han upplyftade hennes hufvud och berörde lätt hennes mun med sina läppar.
— Viktorin! hviskade hon sagta under det en varm glöd spred sig öfver hennes ansigte.
Några ögonblick hvilade hon så i hans annar medan han strök hennes glänsande hår.
Vagnen hade farit Unter den Linden framåt och vek in på Behrenstrasse, hon hade ej bemärkt det, hästarna stodo stilla. Hastigt flög hon upp — prinsen hade redan öppnat dörren, stödd på hans hand steg hon ned.
Vagnen höll framför sidoporten till det bakom operaplatsen belägna Hôtel des Princes, hvars restaurationsrum då för tiden voro af de fashionablaste, de af verld och halfverld mest besökta.
— Min Gud! utropade Fanny förskräckt, — hvar äro vi? — Detta är ej mitt hem!
— Jag skall sedan föra er hem, sade prinsen, i det han lade hennes arm i sin, — men nu måste vi något hemta oss efter allt bråk och all sinnesrörelse samt prata litet för att bättre lära känna hvarandra.
Hon stod ännu ett ögonblick i obeslutsam tvekan; — genom de tunga molnen som drogo fram öfver den nattliga himlen, vinkade här och der en klar stjerna; — från källarens djup lyste de strålande gasflammorna ur de stora glaskuporna. — Hon stod en sekund der på trappsteget — liksom en bild af sitt lif hade hon öfver sig himlen, under sin fot det obekanta djupet, men himlen var kall, grå och tung, — klart, skimrande ljus och behaglig värme strömmade från djupet henne till mötes — prinsen tryckte hennes arm fastare till sig och steg upp för trappan; — ännu en blick kastade hon upp mot molnen, som ströko fram under stjernorna, och med lätt fot bestigande trappstegen, följde hon honom.
De gingo öfver den med tjocka mattar belagda förstugan och inträdde i buffetrummet, höga röster och gladt skratt ljödo emot dem från sidohvalfven. Fannys ögon voro fästade på golfvet, — hon såg ingenting omkring sig och hörde endast huru prinsen befallande tillropade den med en ödmjuk bugning framskyndande kyparn: ”ett kabinett“! Sedan gick hon, hastigt bortdragen vid sin ledsagares arm öfver den mjuka matta, som betäckte golfvet i en smal, genom kupor af matt glas upplyst korridor, och hastigt öppnade den förut skyndande kyparn en af de på korridorens långsida befintliga tapetdörrarna.
— Hvad får jag servera? frågade han efter det han tändt en från taket nedhängande tvåarmig krona, med den egendomliga tonen hos en vid diskretion van kypare, då han blott kan ana, att de måhända ej skulle vilja bli kända eller nämnda.
På samma gång kastade han en hastig, skarp sidoblick på den i den plötsliga, klara belysningen darrande och glödande Fanny, och ett flyktigt leende på hans läppar tycktes antyda, att han ville göra prinsen en kompliment öfver hans smak och eröfring.
— Ostron, sade prinsen, ställande sin hatt på marmorkonsolen under en tung bred spegel i massiv guldram, — Scherry — en Strassburgen pastej, en kall poularde och väl frapperad Oeil de perdrix.
Kyparen försvann, ohörbart glidande öfver mattan, och dörren slöt sig bakom honom.
— Nu äro vi i hamn, sade prinsen, i det han med ogenerad förtrolighet, men dock med en viss artig återhållsamhet, löste Fannys hattband och lade hatten på ett sidobord. — Och det är en behaglig, förtrolig liten hamn, i hvilken min sköna väninna inlupit, icke sant?
Fanny kastade skygg och blyg en blick omkring sig. Det lilla rummet var i
- ↑ Se n:o 54.
