Sida:Finlands Allmänna Tidning 1878-03-08.pdf/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
N:o 57Fredagen den 8 Mars 1878.
FINLANDS ALLMÄNNA TIDNING

våra fält och der förorsaka stor skada. Den ifrågavarande motionären uppskattade dessa förluster till många millioner årligen; och han hade slutligen äfven den tillfredsställelsen att få sin motion remitterad till närmare ompröfning.

Pio Nonos död var så länge väntad, att man här i allmänhet tagit den temligen lugnt. På begrafningsdagen voro åtskilliga embetslokaler stängda lika som ock de mera ifriga katolikerne bland Paris’ köpmän och handtverkare hade slagit igen sina butiker och verkstäder, för att icke hindras att bivista messan i Nôtre Dame öfver den aflidne.

S:t Petri f. d. ståthållare här på jorden efterlemnar inga syskon. De sista medlemmarne af hans familj, hvilka före honom gått bort, vore hans bror grefve Gabriel Mastai och dennes brorsson Ludvig Mastai. Deremot lefver denne senares bror, grefve Ercolo och är bosatt i Milano samt har två söner, af hvilka den ene vistas i Senegaglia och den andre är elev här vid militärskolan i S:t Cyr.

Dessutom ha desse senare två systrar, hvar af den ena tagit doket i klostret Tordi Specchi och den andra är gift med kommendören Marco Fabri i Fano. Den nyssnämnde unge Mastai, som vistas här, lemnade för några dagar sedan krigsskolan för att begifva sig till Rom.

Åter hafva vi att inregissrera ett drama af skandalös art, i hvilken en notarie — en af detta genomhederliga slägte, hvars ärlighet nära nog blifvit till ett ordspråk — spelar hufvudrollen. Mannen heter Felix Blondeau, har varit notarie i Voulx, (Seine och Marne) samt medlem af arrondissementsrådet och har tillika innehaft befattning af „conseiller general” i distriktet. Omgifvande sig med en viss lyx, hvaraf man förleddes tro, det han var en särdeles förmögen man, har han, efter hvad som nu visar sig, användt andras penningar för detta lefnadssätt, och de, som uppdragit åt honom att sköta deras affärer, göra nu betydliga förluster. Det egna i saken är, att han under en lång följd af år förstått att dölja sitt obestånd. Emellertid har hvad som skett framkallat en rättmätig harm, icke blott hos hans fordringsegare utan äfven hos det aktningsvärda stånd, mannen tillhör. Skall man i Frankrike icke mera tro en notarie, hvem skall man då tro? Se der hvad man ängsligt frågar!

(Forts.)

Landsorten.

Åbo. Väderleken var i början af veckan, eller rättast sagdt i måndags — ty mer än en dag i sender hafva vi denna vinter icke sett alldeles samma väderlek herrska — så vacker och vårlik, att man deraf lofvade sig godt åtminstone för de begge qvasimarknbdsdagarne, att icke tala om hela veckan. Men i går gjorde den åter en bedröflig omkastning. Luften var tjock och disig, regnet nedströmmade utan uppehåll och väckte i förening med de forsande rännstenarne och de nästan bara vordna, smutsiga gatorna föreställningen om en veritabel mörk höstdag i slutet af oktober. Hjuldonen kommo äfven åter i gång på stadens gator, men värre hade det sig för marknadsbesökarne från landssidan och deras arma hästar, hvilka nu gerna behöft göra ombyte från släde till hjuldon. Allra värst var det ändock för skärgårdsboerna, af hvilka många tvekat att alls komma in till marknaden för de dåliga isarnes skull. Nu blefvo de krokvägar, de under hemvägen fingo tillryggalägga, säkert både många och långa. — Ja, nog måste man medgifva, att väderläken denna vinter varit lekande. Låt se om vi från den nu ingångna vårmånadens midt få fröjda oss åt stadigt vackert väder, såsom vår väderleksprofet förutsagt.

(Å. U.)

Wiborg, den 5 mars (Korrespondens.) Idag råder här en glad och lifvad sinnesstämning, ty underrättelsen att freden mellan Ryssland och Turkiet nu är definitivt undertecknad gör sin rund kring staden. Militären paraderar som bäst; gudstjenst pågår äfven i grekisk-ryska kyrkan. Denna sinnestämning, ehuru i allo lätt förklarlig, blir det än mer, om man besinnar, att Wiborg genom sitt läge specielt fått vidkännas olägenheterna af krigstillståndet. Numera aflägset endast fyra timmars väg från Petersburg, betraktas en resa till sistnämnde stad endast som en vanlig söndagsutflykt. Då härtill kommit den ryska kreditrubelns sjunkna värde, som genom kursskilnaden gjorde uppköp på nämnde ort så mycket fördelaktigare, kan man lätt sluta till, hvilken väg handeln skulle taga. Till och med de obetydligaste varor hemtades derföre från Petersburg. En följd häraf är att stadens egne handlande ligga med stora qvantiteter varor, som förblifvit oföryttrade. Isynnerhet i manufakturhandeln, der artiklar, som den ena dagen äro på modet, den andre äro föråldrade, har detta sakförhållande inverkat högst menligt. För att bli af med en del lager, som eljes måhända aldrig funnit afnämare, har man anordnat realiseringar eller ”utförsäljningar”, som de kallas, af dylika varor till ytterst nedsatt pris. En par sådana realiseringar pågå som bäst. Massor af köpare belägra de butiker, der dessa försäljningar pågå. Det hela erbjuder en anblick, som erinrar om gamla goda tider. Måtte freden förmå skänka någon ersättning åt våra handlande, som så länge fått kämpa med ogynsamma konjunkturer.

På nöjen har den sednaste tiden haft ingen brist. Maskerader, baler och slädpartier hafva omvexlat med hvarandra. Umgängestonen är fin och angenäm, hvarföre äfven fremlingar finna sig särdeles väl här. Utom dessa, som man kunde kalla officiella nöjen, har här gifvits äfven andra sådana af mindre storartad natur. Skridskoåkningen bedrifves med all ifver, dels vid illumination, dels utan sådan. Gymnastik betraktas äfven af en del herrar som ett nöje, sedan en ung, framstående gymnastiklärare anländt till orten. För damernas räkning åter har han upplifvat ett gammalt nordiskt nöje, en naturlig gymnastik, som så ofta glömmes bort i städerna, nemligen kälkåkning. Nedför de gamla fästningsvallarne ila nu herrar och damer med flygande fart, och der kanonerna fordom talade sitt hemska språk hör man glada skratt omvexla med muntert glam.

På tal om nöjen påminnes en viborgsbo ständigt om theaterhusfrågan härstädes. Alla äro ense derom, att saknaden af dramatisk konst denna vinter gjort sig ganska känbar. Vårt theaterhus räknar gamla anor, men det är nu så bristfälligt, att ingen trupp vågar spela der. Frågan om detta hus’ reparering eller dess ersättande med ett nytt har länge stått på dagordningen. Numera har kommerserådet Jakovleff härstädes inkommit till stadsfullmäktige med förslag att för en omkostnad af 150,000 mark bygga ett nytt theaterhus på samma ställe der det gamla stått. Stadsfullmäktige hafva hänskjutit denna angelägenhet till ett utskott, bestående af ingeniör Törnudd, konsul W. Rothe, handlanden O. Clouberg, assessor L. Clouberg samt bankokommissarien Lilius.

Igår beslöto stadsfullmäktige att rådhussalongen skulle få kostnadsfritt begagnas för den soiré, som i afton anställes för finska theaterns studiefond. Mera härnäst.

En ursinnig hund hade enl. Karjalatar i början af förliden vecka i Joensuu rusat på en skolgosse och bitit honom i käken.

Hundar struka här — anmärker bladet — skocktals kring gatorna såsom i andra städer.

Det är att hoppas att den nya hundskatten kommer att betydligt minska antalet af dessa, till större delen onyttiga djur i synnerhet i städerna der de blott åstadkomma otaliga förargelser.

En korsräf fångades för några veckor sedan i sax i norra Idensalmi.

(Tapio)

Kuopio ångbåts-aktiebolags farkoster ha under fjolåret inbragt 10 procents vinst.

(Tapio)

S:t Petersburg.

Finnar i rysk tjenst. Transporterad: kaptenen vid 120:e Serpuhoffska infenteri regimentet Alopeus till Bobrujska fästnings regimentet. — Utnämnd till riddare: för utmärkelse i striderna emot turkarne den 6 och 13 Augusti 1877, öfverstelöjtnanten vid 75:e Sevastopolska infanteri regimentet Enkell af S:t Stanislai ordens 2:a kl. med svärd.

Bland stupade i generalmajor Komareffs afdelning den 22 januari vid Tolgoma nämnes en finne, underlöjtnanten vid 75:e Sevastopolska infanteri regimentet Nassokin. (Den aflidne, 22 år gammal, var ende sonen till jemväl aflidne öfversten Ferdinand Nassokin och dess efterlefvande enka A. Skoropatskij.)

Odessa Budbäraren meddelar att ångbåten Odessa, som den 9 febr. afgick från hamnen med samma namn till Burgas, innehade en last af 30,000 pud linnekläder samt diverse effekter, afsedda för våra soldater. En annan ångare, som afgick till Baltschick, hade en likadan last af 26,000 pud. Dessutom skulle ännu tvenne ångfartyg afresa den 18 med en last till sydarméens hufvudqvarter.

Efter det blokaden blifvit upphäfd går det ej en dag förbi utan att en mängd fartyg inkomma i Odessas hamn. — Alla fartyg, som afgå med transporter till våra trupper, skola återhemta till Ryssland sjuke vid sydarméen.

Times för den 28 sistl. februari innehåller följande telegrafiska meddelanden från sin korrespondent i Konstantinopel:

Pera, 26 febr. — Jag anlände från San Stefano i dag midt igenom de båda arméernas linier samt passerade Stambul. Den lilla Kara-Su floden skiljer de båda linierna åt. Bron, som öfvergår detta vatten, är omkr. 100 fot lång. Tvenne ryska skildtvakter stå vid den ena och tvenne turkiska vid den andra ändan af bron. Man frågar icke efter något tillståndsbevis af civile. Jag såg hundradetals personer gå och återkomma öfver bron, utan att postkarlarne gjorde dem den minsta fråga.

Turkiska trupper, som lemna deras sista positioner vid Hademkioi, vandra i sällskap med ryska dagdrifvare på vägarne, hvilka leda till Konstantinopel. Såväl de ena som de andra äro beväpnade ända till tänderna men fraternisera icke dess mindre med hvarandra på ett verkeligen anmärkningsvärdt sätt. Jag har i förhållandet emellan officerare och soldater vid begge arméerna, sådant jag observerat detsamma vid flerfalldiga tillfällen, funnit det mest egendomliga fall under det närvarande kriget och i allmänhet under alla krig intill våra dagar. På Stambuls gator mötte jag flere hopar af rekruterade araber, som just erhållit sina uniformer. Allt var fullkomligt lugnt uti hufvudstadens turkiska qvarter.

Det nyss beskrifna förhållandet vid Kara-Su existerar endast sedan 24 timmar. Derförinnan fanns det emellan bevaknings piketterne ett betydligt mellanrum. Detta förhållande i förening med fullständig frånvaro af allt, som kan påminna om fiendskap, kommer en att antaga att det slutliga ordnandet snart skall vara utfördt. Det står änu turkiska trupper vid Hademkioi och vid andra statiotioner emellan Pera och San-Stefano. Tvenne sålunda hopblandade arméer utgör i sanning en militärisk anomali. Ryssarne hafva framryckt ända till Zeitin-Burnu, på ett afstånd af endast 300 yards från de turkiska krutkällarene. Postkarlar från de begge olika nationerna vakta kanonerna och trupperna fraternisera ogeneradt.

Krigsministern har tackat Storfursten för de af H. K. H. vidtagna utmärkta anordningar. Det är vid dödsstraff förbjudet för ryske officerare och soldater att öfvergå demarkationslinien, men alla, som icke bära uniform, få fritt passera. Uti det ryska lägret ser man en mängd besökare och minuthandlande från Konstantinopel.

— Den 10 sistl. februari nedbrann uti förstaden till Pernau ett lasarett; man lyckades rädda alla de sjuka. Elden skall ha anlagts af en dåre, som, oaktadt den sorgfälliga bevakning han var underkastad, lyckades sätta i verket sitt hemska dåd. Olyckan är så mycket större, som man hvarje dag väntar till Pernau en transport af 400 turkar, af hvilka de sjuke svårligen nu kunna herbergeras.

— Tidningen Yacht vet berätta, att sonen till en borgare i Odessa, vid namn Ralli, som tjenar i egenskap af underofficer vid gardets husarregimente, blifvit, till följd af sin fullständiga kännedom af grekiska språket och vana vid handelsaffärer, förordnad till hamnkapten i Rodosto.


UTRIKES.

De första detaljerade underrättelser om de rysk-turkiska fredsvilkoren, som hafva något sken af sannolikhet, föreligga nu i ett telegram från San Stefano till Daily News; detta blads korrespondent på


Guld och blod.

Social roman[1]

af

Gregor Samarow.

Detta lilla, svaga bevis på deltagande gjorde Karl Berg godt och berörde honom som en sista, ljus afskedsblick från frihetens kännande, varma verld. — Han böjde stum hufvudet, som till tack och försäkran, att han ville följa det välmenande rådet.

Sedan öppnade dörrvakten dörren och det dämpade ljuset från korridoren inföll i ett mörkt, fyrkantigt rum med hvitmenade väggar. Midtemot dörren var ett fenster; bredvid detsamma två sängartade ställningar hvardera med en madrass, en dyna och ett täcke; — på sidoväggen ett enkelt trädbord och två stolar. Två trädställningar, på hvilka stodo ett vattenkrus, ett glas och ett tvättfat. — En jernkakelugn fullbordade den torftiga och föga inbjudande anordningen af detta rum, ur hvilket denna egendomliga fugtiga och qvalmiga luft utträngde, som plägar utveckla sig i länge slutna och illa vädrade rum.

Suckande inträdde Karl i cellen, hvilken så fullkomligt afstack från den enkla renligheten och behaget i det lilla sofrummet i hans boning, medan dörrvakten fattade ett af de båda vattenkrusen, för att från den i koridoren befintliga ledningen påfylla det.

Från den ena sängställningen reste sig, som det tycktes väck af bullret från dörren och det infallande ljuset, en man i benkläder och tofflor med en smutsig och skrynklig skjorta af fint tyg och elegant snitt. — Hans ansigte var blekt, hans svarta hår hängde okammadt ned i pannan och hans mörka skägg omgaf stelt och yfvigt hans kinder.

— Hvad betyder detta? ropade han, sättande sig på sängen och med sina djupt liggande, blixtrande ögon betraktande ömsom dörrvakten ömsom Karl Berg, — hvad betyder detta? Skall man ej mera ens förunna mig nattro och lägga denna nya plåga till den ovärdiga behandling, som man här låter mig uthärda! — Jag skall besvära mig och ständigt åter besvära mig. — En man af mitt stånd måste under förhöret blifva behandlad på ett sätt mot svarande hans lefnadsställning!

— Sluta med denna komedi, sade dörrvakten, som under fångens tal fyllt vattenkruset och åter ställt det på ställningen, — vi veta mycket väl, hvem ni är, och alla edra manövrer kunna ej hjelpa er!

— Här, unge man! fortfor han vänd till Karl Berg, — detta är er bädd, — här har ni friskt vatten, och om ni annars önskar något, så har ni att i morgon framställa edra fordringar, hvilka skola erhålla ett billigt tillmötesgående.

— Man lemnar mig ej ens allena i mitt rum, ropade den andre; — det är oerhördt — jag skall. —

Han betraktade pröfvande Karl Berg, — den unge mannens utseende tycktes ej misshaga honom; måhända föredrog han hans sällskap framför ensamheten, — hans ord bortdogo i ett otydligt mummel; — äfven hade vidare anmärkningar varit fruktlösa, ty redan hade dörrvakten åter aflägsnat sig — nyckeln knarrade i låset och rummet blef fullkomligt mörkt.

Ett ögonblick herrskade der djup tystnad. Karl Berg hade en känsla, som vore han lefvande begrafven, och han måste samla allt sitt mod och all sin viljekraft, för att ej dock under för denna smärtsamt bedöfvande känsla.

Han aftog sin rock och sökte med händerna efter sängen, för att försöka om kroppens hvila äfven kunde gifva honom själens lugn.

— Hvem är ni och hvarföre kommer ni hit? frågade i högdragen, befallande ton, hans fängelsekamrat.

Karl Berg kände sig oangenämt berörd genom tonen i denna fråga, och redan sväfvade ett skarpt, afvisande svar på hans läppar, då han tänkte uppå, att han genom ett dåligt förhållande till den person, hvilken ödet gifvit honom till kamrat i denna ensamhet, endast kunde förskaffa sig pinsamma obehagligheter, och att det vore bättre, att stå på så vänlig fot som möjligt till honom.

— Jag heter Karl Berg, svarade han, och är tapetserare.

— Oerhördt, ropade rösten med uttrycket af pathelisk tillkonslad vrede, — oerhördt, att man så lemnar all hänsyn ur ögonsigte! — Jag är baron Steinheim och begär fortfarande förgäfves ett anständigt och mitt stånd motsvarande rum.

Karl Berg teg och jemnkade om den hårda dynan.

— Och hvarföre är ni här? frågade rössten vidare.

Karl Berg öfvervann den motvilja, som den andres sårade vrede öfver hans närvaro uppväckt hos honom, och berättade i korta ord tilldragelsen vid sin arrestering.

— Och er allena har man arresterat? — de andre icke? frågade den föregifne baron Steinheim.

— De hafva legitimerat sig, svarade Karl med bitterhet, — och spelat rolen af anfallne och anklagare.

— Det är illa för er, sade Steinheim med ett visst hånande deltagande, — då skall ni väl pligta för det, — åt förnäme

  1. (Se n:o 56.)