står, att hans meddelande härrör från general Ignatieff, och om det också i mänga afseenden behöfver kompletteras, äro de flesta vilkoren särdeles förmånliga för Ryssland. Bland annat uppgifves att alla fästningarna i Bulgarien skola slopas och att inga turkiska trupper, således inga baschibozuker, tscherkesser eller andra dylika band, hädanefter få finnas i Bulgarien. Beträffande det blifvande furstendömet Bulgariens gränser erfar man att de skola sträcka sig ända till Egeiska hafvet, och att hamnen Kavala, midtemot ön Thasos, skall höra dit. Derigenom förlora Dardanellerna och Bosforen mycket i deras hittillsvarande betydelse för Turkiets nya vasallstat och medelbart äfven för Ryssland. Något närmare om Bulgariens gränser erfar man väl denna gång icke, men så mycket framgår dock af telegrammet, att de områdesdelar, som sultanen för behålla, icke mera bilda något sammanhängande helt. Dobrudscha skall icke utgöra en del af Bulgarien; det har afträdts direkte åt Ryssland med den bestämning, att det kan utbytas mot det hittills rumänska Bessarabien, ifall Rumänien ingår på detta byte. — Agence générale russe meddelar i sin i onsdags på aftonen utgifna bulletin, att grefve Ignatieff jemte ett turkiskt sändebud efter en vecka torde anlända till S:t Petersburg för ratificering af fredstraktaten. Det ångfartyg, som skall afhemta dem, har redan anländt till Konstantinopel. — Enligt ryska blad blifva fredsvilkoren offentliggjorda först efter ratificeringen, således tidigast om nio dagar. Agence russe meddelar äfven att en kongress (icke konferens) skall sammanträda i Berlin och bestå af förste ministrarne i de europeiska kabinetten. Enligt en extra depesch från Berlin skulle förslaget om kongressens sammanträde i Berlin under furst Bismarcks presidium vara väckt af furst Gortschakoff. Från London och Wien hafva erhållits underrättelser om en fredlig stämning i kabinetten, till följd af Rysslands medgörlighet. Tyskland påstås föreslå att England må se sig tillgodo i Egypten och Österrike i Bosnien.
I Österrike-Ungern har förslaget att begära en utomordentlig kredit af 60 millioner mött mycket motstånd inom pressen. Neue freie Presse menar, att då intet krig, ingen annexion och ingen ockupation kommer i fråga, så behöfves heller icke någon kredit. Tidningen bestrider tillochmed delegationerna rättigheten icke blott att votera en sådan kredit, utav äfven deras karakter af verklig representation för den dualistiska monarkin. Den ungerska delegationen, säger bladet, är väl, hvad de deputerade beträffar, representant för kammarens majoritet, men denna majoritet befinner sig i upplösningstillstånd. Den österrikiska delegationen är endast “en af slump hopkommen församling“, som turvis återspeglar alla partierna, allt efter nyckerna hos majoriteten för dagen. Följaktligen, menar N. fr. Presse, skulle kreditens voterande icke kunna betraktas såsom ett uttryck at nationens vilja, så framt det icke afgåfves direkte af monarkins båda parlamenter, men icke af delegationerna. — Morgenpost vill fortfarande icke höra talas om en ockupation af Bosnien och tror icke heller på en eveutuel annektering af denna provins.
Om upproret på ön Kreta innehåller Polit. Corr. följande på autentika fakta stödda skildring: ”Den upproriska rörelsen på Kreta har med otrolig hastighet utbredt sig öfver hela ön. Isynnerhet hafva de turkiska myndigheternas senaste våldsamma och godtyckliga handlingar, de af irreguliera turkiska trupper mot obeväpnadt landfolk föröfvade våldsbragder, äfvensom de under myndigheternas ögon föröfvade stölderna och plundringarna bidragit dertill. Sphakioterne uppfordrade den turkiska garnisonen derstädes, kaimakamen, äfvensom Portens öfriga militära och civila tjenstemän att aflägsna sig. De sistnämnde följde uppmaningen, gingo ombord på ett örlogsfartyg och afreste till Canea. I Serili, i distriktet Alikanos, dar den gamle Maurogenis i spetsen för 600 man höjt upprorsfanan och proklamerat Kretas förening med Grekland. Detsamma gjorde två dagar senare chefen i Kissamos, Skalides, hvilken i förening med Papadojannaki och Parthenion Perides i spetsen för 1,500 man, efter hållen gudstjenst, likaledes höjde den nationela fanan och intog starka positioner, för att tillbakavisa eventuela angrepp af turkiska trupper. I Lakos, i provinsen Kydonia, hafva insurgentcheferne Hadschi-Michalis, Krokides och andra samtidigt proklamerat föreningen med Grekland och firat denna tilldragelse med en högtidlig gudstjenst. I Selinos hafva anförarene Kriaris, Georgakakis o. a. följt insurgenternes i Lakos föredöme. De utnämnde en komité och dekreterade de turkiska myndigheternas afsättning. De skola om detta beslut underrätta såväl de utländske konsulerne som nationalförsamlingen. Vidare hafva alla byar i distriktet Apokorona höjt den grekiska fanan. En del af detta distrikts representanter begaf sig till Argyropolis, dit äfven deputerade, som uppehöllo sig i Fré, skola begifva sig, för att öfverenskomma om eparkiernas förvaltning. Efter senaste underrättelser har turkiska artilleriet i Canea satt sig i rörelse. Insurgenterne torde emellertid hafva intagit fasta positioner och angripit Vamos”.
I Tyskland har den inre krisen åter inträdt i en märklig ny fas; det tyckes som om finansministern Camphausen hade bestämdt beslutit att afgå från sin post, och som ämnade furst Bismarck åter vilja utse de nationalliberales ledare, Bennigsen, till vice-rikskansler. Åtminstone hafva underhandlingar mellan dem båda egt rum, och det öde, som å riksdagen drabbar propositionen om kanslerns vikarie torde väl blifva åtgörande; det är icke sannolikt att den blir förkastad, då ett lagligt ordnande af detta förhållande är vida att föredraga framför ett provisoriskt tillstånd. — Om tillgången vid riksdagens sammanträde i tisdags på aftonen telegraferas: “Riksdagen beslöt att icke såsom centern hade begärt, remittera propositionen om rikskanslerns ställföreträdare till om kommission. Bäjerns och Würtembergs ministrar uttalade sig på det bestämdaste mot bildandet af ansvariga riksministerier. Furst Bismarck tillbakavisade i ett längre tal beskyllningen att tillståndet i Tyskland vore outhärdligt och icke länge kunde förblifva så, och frågade hvad som nu vore sämre än för ett år sedan. Han sade, att i theoretiskt afseende kunde våra institutioner vara angripliga, men vi hafva dock kommit längre med dem än med alla föregående. Rikskanslern hänvisade sedan på det tilltagande omfånget af hans embetsåligganden, och då tvifvel hade uppstått om han vore befogad att med kejsarens samtycke antaga en ställföreträdare, hade han ansett det lämpligast att låta detta tvifvel lösas genom en lag. Furst Bismarck lägger hufvudsaklig vigt vid grundandet af egna riksfinanser och ett eget riksfinans-departement, samt förklarar sig likaledes vara emot inrättandet af egna riksministerier; han anser förbundsråds-institutionen för fördelaktigare och menar att rikskanslern måste, äfven om han har tjenstledighet, hafva ett veto, sådant som hvarje premierminister har, och anhåller att man måtte välvilligt pröfva lagförslaget samt icke förse detsamma med väsentliga amendementer, emedan det skulle blifva svårt att komma till någon samstämmighet om ändringar deri.”
Telegrafunderrättelser.
(Telegram till Finl. Allm. Tidning.)
PARIS den 7 mars. Konservativa tidningar gilla den af République française uttalade åtigten, att Frankrike bör afhålla sig från allt deltagande i kongressen. Denna åsigt delas dock icke af franska regeringen, och anses hennes biträdande säkert.
Berlin d. 5 mars. Post afslutar en artikel om fredsslutet med följande ord: ”Hvilka vexlingar Europa kanske ännu måste genomgå innan det kommer till den efterlängtade freden — så är en sak dock viss, den att ett större steg till den enda möjliga lösningen af den orientaliska frågan under dess mera än 100-åriga fortvaro icke gjorts, än af kejsar Alexander II. Vi önska Ryssland uppriktigt lycka till den framgång, för hvilken det kejserliga huset likasom den fattigaste bondkoja offrat sitt blod; likaledes åt den ryska diplomatien, att det må lyckas henne att genom hofsamhet trygga de stora framgångar, som rysk tapperhet vunnit.
Ryktesvis förljudes, att Tysklands närvarande sändebud i Konstantinopel, prins Reuss, skall utnämnas till Bulgariens guvernör. Här i Berlin anser man fredsvilkoren för hofsamma.
Wien d. 5 mars. Hvad som hittills är kändt om fredsvilkoren gör i Wien ett utmärkt intryck, emedan man här ånyo börjar tro på att den europeiska freden icke kommer att rubbas. — Konferensen sammanträder som det tyckes i Berlin. Så måste man åtminstone sluta till af underrättelser derifrån.
Den 6 mars. Enligt de underrättelser man har fått, är England belåtet med fredsvilkoren och finner icke i dem skäl till protest eller till en störing af freden. England påstås hafva föreslagit Österrike att före konferensen utarbeta en öfverenskommelse om omfånget af de begge makternas intressen och om de medel, med hvilka man bör upprätthålla dem.
Här i Wien rör sig tanken på att framdeles af Bosnien och Herzovina skapa någonting liknande den förra militärgränsen.
Det ser icke ut som om Österrike ville motsätta sig Antivaris öfverlåtelse åt Montenegro. Åtminstone är den här vistande Bojio Petroviz mycket nöjd med det mottagande han rönt och den stämning han funnit hos kabinettet.
Till Polit. Korr. skrifves från Petersburg: Här är man åter på det lifligaste sysselsatt med kongressens sammanträde. Berlin har senast föreslagits till kongressort. Från Galatz skrifves till samma blad, att ryssarne begynna aflägsna hindren för sjöfarten. De nedlagda torpedos uppfiskas,
Här försäkras, att det är beslutet att moblisera en del af den österrikiska armén, för att besätta Bosnien, Herzegowina och Albeniens kust det sistnämnda under medverkan af österrikiska flottan. Befälhafvare blir erkehertig Albrecht. 60 millioners krediten skall icke användas till denna moblisering, utan den bestrides ur militärbudgetens direkta summor. Ordres om mobiliseringen och besättandet väntas hvarje dag. — De ungerska honveds skola till hösten sammandragas i och för manövrer. Två armékorpser koncentreras i Böhmen, der kejsar Frantz Josef skall bivista stora manövrer.
Förhållandena mellan romerska kurian och italienska regeringen försämras. Om påfven besluter sig för att lemna Rom skall Österrike erbjuda honom en tillflykt i Tyrolen.
Pesth den 5 mars. Pesther Journal berättar, att österrikarne nästa vecka skola inrycka i Bosnien. Ockupationskorpsen skall erhålla den oproportionerliga styrkan af 45,000 man.
Rom d. 5 mars. Påfven Leo XIII visar sig oförsonlig. Han har för konungen tillkännagifvit sitt val och sin kröning på det sättet, att ifrågavarande aktstycke adresserats till Humbert IV, konung af Sardinien, i Turin. Den nye påfven erkänner icke konungariket Italien och har dermed afskurit hvarje möjlighet till en uppgörelse. Ryktesvis försäkras, att Österrike föreslagit påfven att flytta påfliga stolen till Wien.
Konstantinopel d. 5 mars. Härvarande blad beteckna ryktet om en off- och defensiv allians mellan Ryssland och Turkiet såsom ogrundadt och tro sig veta att Porten i händelse af ett europeiskt krig skall förblifva neutral.
Paris d. 6 mars. Tyska kejsaren har gifvit de tyske konstnärerne tillstånd att deltaga i Pariser verldsutsällningen.
Konstantinopel d. 5 mars. Krigsskadeståndet skall utgöras af 310 millioner rubel, hvaraf 10 millioner åt ryska undersåtar, som lidit genom kriget. 300 millioner skola erläggas inom 6 år i 4 månaders terminer. Garantierna härför ännu icke definitivt specificerade. De ryska trupperna skola inskeppas i San Stefano på ryska transportångare. Rörande Bulgariens gränser föreligga inga tillförlitliga underrättelser; det synes säkert, att det hvarken skall omfatta Saloniki eller Seres, men deremot Drama och Kavala och sträcka sig ända till Monastir. Bulgariska kuststräckan vid Svarta hafvet sträcker sig från Mangalia till Midia; gränsen emot Dobrudscha bildas af linien Mangalia—Tschernavoda.
herrar får man göra ingenting, tillade han,
glömmande sin rol, med bittert hån. —
Hvem var då er anklagare? sade han sedan,
kanhända känner jag honom och kan gifva
er ett råd. —
— Han kallade sig prins von Trachenfeld, svarade Karl Berg fortfarande i samma återhållsamma ton, hvilken antydde, att han ej kände böjelse för att fortsätta samtalet.
— Haha! skrattade den andre, — prins von Trachenfeld — honom hade jag unnat, att han fått en tillbörlig åminnesbeta. Denna högmodige pojke, för hvilken hela verlden är ett stoft vid hans fötter, och som, tillade han doft mumlande, — dock ej är bättre än andra; — han har en oförskämd lycka, fortfor han som hade det varit honom ett behof att prata, lika mycket om hans kamrat hörde på honom eller icke, — han är ruinerad, — jag vet det; — äfven han har engång försökt sin lycka med de små, brokiga bladen, efter det han i Paris redan på annat sätt kommit lyckan till hjelp, — och nu skall allt detta åter på bästa sätt ordnas, då han står i begrepp, att gifta sig med den rika arftagerskan grefvinnan Wallenberg; — jag hörde det just sista dagen före det olyckliga missförstånd, som förde mig hit; — hon skall taga honom, — han förstår att förleda qvinnorna, och med hennes miljoner skall han bli en högt aktad man, — ja, ja, — då man är prins; — andra meniskor måste med möda och fara arbeta sig upp och falla dock ständigt tillbaka. — Dock, — man skall förstå att finna sig.
Han hade sagt allt detta till hälften för sig sjelf och teg nu; — endast oroliga andetag och då och då ett lätt hånskratt ljödo från hans bädd.
Karl Berg hade i början knappt lyssnat, — men efter det grefvinnan Wallenbergs namn träffat hans öra, — trängde hvarje ord som ett dolkstygn till hans hjerta, en isande rysning skakade honom vid tanken, att denne man, den förste måhända, som i hans lugna, fridfulla, inskränkta lif lärt honom känna hatets känsla, för hvars skull Fanny förnekat honom, denne man som störtat honom i vanära och fångenskapens nöd, att denne man, hvars kalla, stolta och högmodiga ansigte var som ingräft i hans själ, vågade utsträcka sin hand efter den ljusa bild, som likt en oupphinnelig, glansomgjuten himlagestalt synts honom inbegreppet af allt skönt och rent — denna tanke störtade honom djupare ned än allt, hvad han förut upplefvat.
Hans hufvud sjönk ned på den hårda dynan och han tillslöt ögonen med en känsla af oändligt ve. — Den gamle Rehfelds ord föllo honom i minnet och vredgad knöt han sina händer vid den tanken, att allt tillhörde den andre, — ära och njutning och det högsta, sannaste och ädlaste, till hvilket han sett upp i skygg tillbedjan, medan han föraktad, ensam låg i fängelset och hade förlorat allt, hvad lifvet bringat honom af blommor. Och den andre hade dock ingen annan förtjenst, än att ha blifvit född på höjdena af det herrskande samhället, medan han i strängt och träget arbete så hårdt kämpat för den anspråkslösa lyckan.
— Hvar är rättvisa? hviskade hans sammantryckta läppar och med smärta betäckte han ögonen med sina händer, som vore honom mörkret i cellen ännu för ljust mot den svarta natt, som omhöljde hans själ.
— Nå, kamrat? hörde han efter några ögoblick Steinheims röst ropa, — sucka ej så, ni har i värsta fall ej mycket att frukta, — några månaders fängelse det är allt, och hvad denne prins Trachenfeld angår, skall jag ifall ni visar er som god kamrat, se till, om ni ej ännu kan spela honom ett vackert streck — och låta honom dyrt betala den fångenskap, i hvilken han bragt er.
— Hvad säger ni? ropade Karl uppfarande; — begär af mig hvad ni vill, om ni ger mig ett medel, att straffa honom — och — hviskade han helt sagta, — att skydda henne för honom!
— Lugn, lugn! sade Steinheim, nu bör ni sofva, det är det bästa ni kan göra. — Vi blifva ännu någon tid tillsammans och kunna då tala derom; — och blifva vi hvarandra nyttiga, — två äro alltid starkare än en, — kanske finna vi äfven tillfälle, att göra våra aftnar litet treflligare. God natt!
Nu hade Karl gerna fortsatt samtalet; — men han hörde på bullret i sängen, att den andre rustade sig till hvila och snart visade hans djupa andetag att det vore förgäfves, att af honom vänta några vidare yttranden.
Karl kastade sig länge sömnlös omkring på sitt läger, slutligen försjönk han af trötthet i en halfslummer. klara, förvirrade bilder döko i hans själ upp och ned; slumrande bland blommor i en lätt drägt såg han grefvinnan Wallenbergs bild; — i långsamma krökningar slingrade sig en svart orm emot henne — han utsträckte armen, han ville skynda fram, för att skydda den hotade, men tunga fjettrar omslöto hans leder och orörlig som i stelkramp måste han se, huru ormen öfver hennes hvita drägt allt mera närmade sig hennes oskuldsfullt leende ansigte.
- (Forts.)
