Besöket i Ådalen.
Der stod densamma hyddan ännu qvar,
I skuggan af den mörka furu-skogen
Vid elfven, som, uti min barndoms dar,
Hon fordom stod så vänlig och förtrogen.
Här hade Julia sitt blomster-land,
Här hängde björken öfver fönster-bågen,
Der lekte vi som barn vid elfvens strand
Och slogo ”smörgås” på den blanka vågen.
Och hennes fader mins jag som i går!
Der han på trappan satt i sommarqvällen:
En vördnadsvärd, ”en vis med silfver-hår”,
Som glänste hvitare än snön på fjellen.
Hans lif var ensligt, var en enke-mans,
Hans kropp herkulisk, fastän stödd på krycka;
Hans ålders fröjd var stugan, som var hans, —
Och Julia, hans lefnads bästa lycka.
Skön var hon, der hon växte glad och mild
I skogens land, guld-lockig som Aurora,
Som blyga sippan, der hon växer vild,
En älsklig ”härold för den unga Flora.”
