Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
125

»Fyrti, skulle jag tro — mycket prydlig karl — ser ganska allvarlig ut — och rik.»

»Sådan förargelse med det här dammandet! Alltid skall jag ha någonting tråkigt och bråkigt för mig,» sade Bathseba klagande. »Varför ville han höra åt om Fanny?»

»Åh, för att hon var utan släktingar i sin barndom, och då tog han henne och satte henne i skola, och skaffade henne hennes plats här hos er onkel. Han är en mycket bra människa i sådana saker, men jösses ändå!»

»Vad då?»

»Aldrig har det funnits en så omöjlig karl för kvinnfolk! Han har ju blivit kurtiserad av ett halvt dussin åt gången och mer — alla flickor, både fina och enkla, på flera mil häromkring, har de ju försökt sig på honom. Jane Perkins bråkade för hans skull i två måna'rs tid som en träl, och de två fröknarna Taylors ödde bort ett helt år på honom, och han kostade farmare Ives' dotter hela nätter av gråt och nya klänningar för tjugu pund; men jösses, de pengarna kunde hon lika gärna ha hivat ut genom fönstret.»

I detta ögonblick kom en liten gosse upp och tittade in på dem. Detta barn var en av namnet Coggan, vilket, i likhet med namnet Smallbury, var lika vanligt ibland familjerna i denna nejd, som namnen Avon och Derwent äro bland vårt fosterlands floder. Han hade alltid en lossnad tand eller ett skuret finger att visa åt sina synnerliga vänner, vilket han gjorde med en uppsyn av