Den här sidan har korrekturlästs
TRETTONDE KAPITLET
Sortes Sanctorum — Valentinbrevet[1]
Det var söndagseftermiddag på lantgården, den trettonde februari. Då middagen var undanstökad hade Bathseba, i brist på bättre sällskap, bett Liddy komma och sitta med henne. Den gamla byggnaden var mörk i vintertid ända tills ljusen tändes och fönsterluckorna drogos för; själva luften i huset tycktes lika ålderdomlig som dess väggar, varje vrå bakom möblerna hade sin egen temperatur, ty man gjorde inte upp eld så tidigt på dygnet i denna del av huset; och Bathsebas nya piano, som var ett gammalt piano enligt andra tideböcker, såg ovanligt lutande och snett ut på det ojämna golvet, tills mörkret kastade sitt dok över dess mindre framskjutande vinklar och minskade det obehagliga
- ↑ Bruket att på Sankt Valentins dag (14 februari) skriva mer eller mindre anonyma kärleksbrev — halvt på skämt, halvt på allvar — är uråldrigt i England. Man finner anspelningar på denna sed och dithörande följder såväl hos Shakspere (Hamlet, En midsommarnattsdröm) som hos Dickens (Pickwickklubben) o. s. v. Ö. a.
