han ett redskap som liknade ett slags krycka, danat enkom för ändamålet, och även för att hjälpa de utmattade djuren då deras ull blivit genomblöt och de började sjunka. De fingo slutligen stiga upp ur vattnet emot strömmens riktning, vid det övre inloppet, så att all orenlighet flöt bort nedanom dem. Cainy Ball och Joseph, som hade hand om denna sistnämnda operation, voro om möjligt ännu våtare än de övriga; de liknade delfinerna eller fiskarna under en fontän; varje veck eller skrynkla av deras kläder dröp av en liten rännil.
Boldwood kom fram till henne och önskade henne god morgon med en så tvungen uppsyn att hon inte kunde annat än tro att han hade kommit för att titta på fårtvättningen för dess egen skull och att han hoppats att hon inte skulle vara där; hon tyckte till och med att hans panna var sträng och hans blick full av ringaktning. Bathseba drog sig genast tillbaka och svävade bort längs åstranden tills hon tillryggalagt ungefär ett stenkasts avstånd. Då hörde hon fotsteg prassla i gräset och blev medveten om att kärlek omgav henne likt blomdoft. I stället för att stanna och vänta, gick Bathseba vidare bland sävens höga stänglar, men Boldwood tycktes vara beslutsam och följde efter tills de hunnit helt förbi åns krökning. Här kunde de, utan att själva synas, höra plaskandet och ropen av fårtvättarne därovanför.
»Fröken Everdene!» sade farmaren.
