Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

212

Hon bävade till, vände sig om och sade »God morgon!» Hans tonfall var så ytterst olikt allt vad hon hade väntat sig att han skulle börja med. Det var djupt, lugnt och klangrikt, innehöll en kraft av underförstådd djup betydelse, ehuru denna till själva formen knappast fick något uttryck alls.

Tystnaden har stundom en sällsam makt att uppenbara sig såsom det ur allt lekamligt frigjorda själsliga, vilket svävar omkring utan sitt hölje, och då gör den ett djupare intryck än allt talande. Sålunda kan även ett par ord säga mera än många. Boldwood hade sagt allt vad han hade att säga med dessa två ord.

Såsom medvetandet vidgar sig då man märker att ett buller som man trodde vara bullret av vagnshjul i verkligheten är mullrandet av ett åskväder, så vidgade sig Bathsebas medvetande då hon varsnade detta.

»Jag känner — nästan för mycket — för att kunna tänka,» sade han med allvarsdigert lugn. »Jag har kommit hit för att tala ut rättframt med er. Mitt liv tillhör inte längre mig själv sedan jag har sett er, fröken Everdene. Jag kommer för att göra er ett äktenskapsanbud.»

Bathseba sökte bibehålla en fullkomligt neutral uppsyn, och hon gjorde ingen annan rörelse än att tillsluta sina läppar, som dittills varit lätt åtskilda.

»Jag är nu fyrtioett år gammal,» fortsatte han. »Man har visst kallat mig en inbiten ungkarl,