Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

TJUGUANDRA KAPITLET

Stora rian och fårklipparne

Människor försvinna i obetydlighet och glömska minst lika ofta emedan de ej begagna sig av sitt glada mod i den stund då de äga det, som emedan de sakna glatt mod i den stund då det kunde behövas. Vid sistomnämnda tillfälle hade Gabriel, för första gången sedan han drabbades av olyckan, visat sig oberoende i tanke och kraftfull i handling uti anmärkningsvärd grad; — detta var egenskaper som visserligen voro vanmäktiga sålänge ett tillfälle saknades, liksom ett tillfälle förgäves erbjuder sig för den som saknar dessa egenskaper; men de skulle ofelbart ha höjt honom ur hans obemärkthet vid ett lämpligt sammanträffande av omständigheter. Emellertid stal detta obotliga svärmande i Bathseba Everdenes närhet hans tid ifrån honom på det mest fördärvliga sätt. Flodtiden, som kunde ha lyft honom flott, höll på att gå förbi utan att hava verkat sitt verk, och ebben stundade törhända snart, då det bleve omöjligt.

Det var på juni månads första dag, och fårklippningens årstid kulminerade; landskapet, till och med den magraste betesmark, var idel