olik dessa två typiska medeltida fornlämningar och var dem överlägsen; den förkroppsligade seder som icke under tidens hand hade undergått någon förändring. Här åtminstone var den forne uppbyggarens ande i enklang med den nutida betraktarens. Då man stod inför denna nötta byggnad, beskådade ögat dess nuvarande bruk, medan tanken dvaldes vid dess historia under flydda tider med en behaglig känsla av genomförd kontinuitet — nära nog en känsla av tacksamhet och av verklig stolthet vid besinnande av orubbligheten av den idé som förestavat dess resning. Det faktum att fyra århundraden varken hade visat att den grundade sig på ett misstag eller inspirerat något hat mot dess ändamål eller vållat någon reaktion som rivit ner den, beklädde denna enkla grå produkt av forntida andar med en trygghet, för att ej säga en storslagenhet, som en alltför närgången eftertanke kunde ha berövat dess kyrkliga och ridderliga ålderskamrater. För en gångs skull hade medeltid och nutid samma ståndpunkt. De lansettformiga gluggarna, de vittrade hörnstenarna och strävorna, längdaxelns sträckning, det dunkelhöljda valnötsvirket i takets sparrar hänsyftade icke på någon övervunnen ståndpunkt i befästningskonsten eller på någon föråldrad trosbekännelse. Kroppens bevarande och stärkande med dagligt bröd är ännu alltjämt ett studium, en trosartikel och en önskan.
Denna dag stodo de stora sidodörrarna öppna
