244
mot solen för att låta ett strålande ljus strömma in på det omedelbara stället för fårklipparnes verksamhet, det vill säga på tröskplatsen av trä uti rians centrum, timrad av tjockt eke, som svartnat av ålder och glättats av många generationers slagor, tills det blivit lika halt och lika skiftande till färgen som paradrummens golv i en borg från Elisabets tider. Här lågo fårklipparne på knä, medan solstrålarna gledo in över deras solblekta skjortor, på deras solbrynta armar och på de blanka saxar de svängde så att de gnistrade i tusen strålar, vilka kunnat blända ömtåliga ögon. Under dem låg ett fånget får flämtande, med allt snabbare flämtning då dess misstro stegrades till förskräckelse, tills det skälvde liksom det solheta landskapet därutanför.
Denna moderna tavla i denna fyrahundraårsgamla inramning frambragte inte den utpräglade kontrast mellan forntid och nutid som årtalens olikhet vanligen frambesvärjer. Jämfört med städerna var Weatherbury oföränderligt. Stadsbons Förr är lantbons Nu. I London äro tiderna för tjugu eller tretti år se'n gamla tider; i Paris är detsamma fallet med tiderna för tio eller fem år sen; i Weatherbury inneslutes tiden för sextio eller åttio år sedan i rama nutiden, och ingen tidsperiod kortare än ett århundrade avsätter något märke på dess anlete eller tonfärg. Fem årtionden hade knappast förändrat snittet på en damask eller broderiet på en blus så mycket som en hårsbredd. Tio generationer
