246
klippte inte oavbrutet, ty hälften av hans tid åtgick till att övervaka de övriga och utvälja får åt dem. För ögonblicket var han sysselsatt med att kringbjuda en mugg med en mild styrkedryck, som hämtades ur en tunna i hörnet, och med att skära stycken av bröd och ost.
Bathseba, som hade kastat en blick hit, givit en varning där, och hållit en straffpredikan för en av de yngre operatörerna som hade tillåtit sitt sista får att ge sig i väg in ibland hjorden utan att märka det på nytt med hennes initialer, återvände nu till Gabriel, då han lade undan sin mat för att släpa en förskrämd tacka till sitt klippningsställe, i det han slängde det över sina axlar med en skicklig sväng av sin arm. Han strök hårtestarna ur pannan och knäppte upp skjortlinning och krage, under det hans matmor helt lugnt såg på.
»Hon rodnar över skymfen,» mumlade Bathseba, då hon såg den skära glöd, som steg och spred sig över tackans hals och skuldror, då de blottades av den klingande saxen — en rodnad, vars finhet kunde hava avundats av många kotteriers ledarinnor, och vars snabbhet skulle hava varit en rekommendation för vilken kvinna som helst.
Den arme Gabriels hjärta fylldes av tjusning över att vara under hennes uppsikt, över att hennes ögon kritiskt följde med hans skickliga sax, vilken skenbart var nära att taga bort ett stycke kött var gång dess bett slöto sig samman, och ändå aldrig gjorde det. Liksom Gyldenstern i »Hamlet»
