var Oak lycklig därutinnan att han inte var alltför lycklig. Han hade ingen önskan att samtala med henne: att hans sköna dam och han bildade en grupp för sig själv, som icke innehöll någon annan i världen än dem båda, var honom nog.
Sålunda härrörde allt pratet från henne. Det finns en pratsamhet, som säger intet, och sådan var Bathsebas pratsamhet; det ges även en tystnad som säger mycket, och sådan var Gabriels tystnad. Uppfylld av dunkel och stilla lyckokänsla, krängde han tackan över på andra sidan, lade sitt knä mot dess huvud, lät saxen småningom glida gång efter gång runt dess bringa, sedan längs dess sida och rygg, och avslutade det hela längs svansen.
»Det var väl gjort, och raskt gjort!» sade Bathseba, i det hon såg på sitt ur, då saxen klingade för sista gången.
»Hur lång tid, fröken?» frågade Gabriel, torkande sin panna.
»Tjugutre och en halv minut, sedan ni klippte den första locken ur pannan. Det är första gången jag nånsin har sett det göras på mindre än en halv timme.»
Det smärta, renliga djuret uppsteg ur sin ull — för att förstå huru tydligt det påminte om Afrodites uppstigande ur havsskummet, måste man själv ha sett det — såg förvånat och skyggt ut över att ha förlorat sin dräkt, som låg på golvet likt ett enda mjukt sammanhängande moln, av
