Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/298

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

296

»Därför vet ni inte heller vad den erfarenheten innebär — och himlen förbjude att ni nånsin skulle få veta det!»

»Struntprat, ni smickrare där! Hur är det då? Det kunde jag just ha lust att få veta!»

»I korthet uttryckt, är det att varken kunna tänka eller höra eller se åt mer än ett håll utan att känna sig olycklig, eller åt detta håll utan att plågas.»

»Åh, sergeant, det där duger inte — ni bara pratar!» sade hon och skakade tvivlande på huvudet. »Era ord är för överdrivna för att vara sanna.»

»De är sanna, vid min krigsmansära.»

»Men varför är det så? — Jag frågar förstås bara för ro skull.»

»För att ni är så bedårande — och jag så dåraktig.»

»Så ser ni ut att vara.»

»Jag är det verkligen.»

»Nå men ni såg mig ju först härom kvällen!»

»Det gör ingen skillnad. Blixtens verkan är ögonblicklig. Jag älskade er genast — såsom jag gör nu.»

Bathseba betraktade honom med intresse, från fötterna uppåt, så högt som hon vågade höja blicken, det vill säga inte fullt i jämnhöjd med hans ögon.

»Ni kan inte göra det och ni gör det inte,» sade hon dröjande. »Inte har folk så plötsliga känslor. Jag vill inte höra på er längre. Bevara mig, jag önskar jag visste vad klockan är — jag måste gå — jag har förslösat alltför mycket tid här redan!»