gjorde det icke blott svårt utan till och med farligt att gå, stannade Fritz. Det tjänar ingenting till att ränna omkring så här på vinst och förlust, sade han. Jag föreslår, att vi först vila ut en stund.
— Ja, jag orkar inte längre, sade Wally och sjönk ner på mossan. Eva satte sig bredvid henne och lade hennes mörklockiga lilla huvud i sitt knä.
— Wally, kära, söta Wally, bli bara inte sjuk, bönföll hon ängsligt.
Ett svagt leende drog över det bleka lilla ansiktet.
Jag är bara så trött. Låt mig sova en stund, bad hon.
Fritz tog hastigt av sig rocken och svepte den med Evas hjälp om Wally. Kon följde med ens hans exempel och kastade sin till Elsa och Maria, som sutto hopkrupna intill varandra.
— Om ni bara inte förkyla er, sade Eva.
— Ba, vi äro pojkar, svarade Kon och drog brodern litet avsides. Vad säger du, magister, blir det inte bäst, att jag beger mig ner ensam och skickar er hjälp?
— Jag har också tänkt på det, svarade Fritz, men det blir nog bäst, att jag går.
— För Guds skull, lämna mig inte ensam med flickorna! Jag går hellre tre mil än ser på det här eländet, och du vet ju, att jag kan springa ganska fort, när jag vill. Därmed nickade han åt brodern och skulle just ge sig i väg, när ett svagt buller ådrog sig hans uppmärksamhet.
— Det finns någon levande varelse här i närheten, viskade han till Fritz.
Fritz blev genast fyr och flamma. Låt oss se efter!
— Nej. Du går genast tillbaka till flickorna, ty om de märka något och ingendera av oss två är där, blir det ett gräsligt skrikande. Och därmed försvann tjockis i mörkret. Fritz återvände till flickorna.
Om en stund hördes Kon ropa:
— Hallå! Här kommer jag med hjälp. Vänta, får du se, vem jag fått tag i!
Nu hörde Fritz två personer klättra uppför berget, och strax efteråt stod Kon framför honom och
