22
vid broderns sida en böjd gestalt med ett fång bränsle på ryggen.
— Det är Svampfriedel, sade Kon belåtet. Är det inte präktigt?
— Jo visst. Hur kommer det sig, att du är ute så sent?
— Jag har varit mycket långt borta för att plocka bränsle och blivit försenad.
— Vem ha ni där borta? ropade Eva.
— Svampfriedel. Nu är det slut med vår nöd.
Flickorna skreko högt av förtjusning, och Elsa och Maria rusade fram trots sin trötthet. Kom hit allesammans, bad Eva. Wally sover, och jag vill inte väcka henne, förrän det blir nödvändigt.
— Kan du visa oss vägen, Friedel? frågade Fritz. Du har nog förstått, att vi kommit vilse.
Friedel nickade. Det är mycket långt till Wildemann, sade han, men vår by ligger strax i närheten. Det blir nog bäst, att herrskapet följer med mig, och sedan för jag er från Grünberg närmaste vägen till Wildemann.
— Det är en utmärkt idé, Friedel. Framåt, alltså!
Under tiden hade Eva försökt väcka Wally, men utan att lyckas.
— Vad skola vi nu ta oss till? frågade Eva med rådlös min.
Fritz ryckte på axlarna. Vi kunna inte låta henne ligga kvar här, så jag vet ingen annan utväg, Kon, än att vi två få bära henne.
— Ja, varför inte? brummade brodern. Men jag gör det, ty jag är den starkaste. Men visa mig för Guds skull, Eva, hur jag skall gripa tag i den späda varelsen, så att jag inte bryter sönder henne med mina grova tassar.
Nu satte processionen långsamt i gång; Friedel gick före och varnade de andra, när trädrötter spärrade vägen eller en klyfta gapade vid sidan av den. Då de uppnått bergets fot, förde han dem över ängarna utefter en porlande bäck, som flöt genom byn.
— Här bo vi, sade Svampfriedel och stannade utanför en fallfärdig liten stuga. Jag skall gå in och tala om för mor, att herrskapet är här.